Mardrömmar

Mardrömmar

Jag kan fortfarande ha mardrömmar om förlossningen än idag. Inatt var en sådan mardrömsnatt. Förr var det mycket mer men det händer fortfarande att jag drömmer om det nu. Jag minns att redan när vi var på special BB var det flera nätter då både jag och min man hade mardrömmar. För det första bara detdär att vi inte fick ha vår dotter hos oss hela tiden det var nog en bidragande faktor, i alla fall för mig. När jag låg kvar på special förlossningen var jag fortfarande mycket medtagen och inte riktigt mig själv så där minns jag inte särskilt mycket ifrån. Men när jag väl hade flyttat över till special BB var det min man som hämtade vår dotter på ”permission” ner till vårt rum. Jag grät varje gång han gick iväg med henne. Senare kunde jag följa med upp till neonatalavdelningen men min man fick köra mig i rullstolen. Även där grät jag när vi skulle lämna henne för att gå och sova. Det kändes så fruktansvärt att lämna sin lilla nyfödda dotter. Även fast jag visste att personalen hade bra hand om henne så var det jobbigt att inte få ha henne hos sig. Det var ju så min bild såg ut när man har fått barn, att man har sitt barnet hos sig hela tiden. Jag tror faktiskt att det var personalen som tyckte att det var bra för oss att sova själva, då vi fick lite ”chans” att sova ut och återhämta oss. Men jag vet inte om det gjorde saken bättre, att inte få ha sin dotter i närheten. Hon var trotts allt 2 hela våningar borta!

Drömmarna har i stort sett varit dem samma då som de är nu. Känslan när man vaknar av dem är den samma och obeskrivlig. En kombination av skräck, panik, sorg och maktlöshet. 

Jag ser oftast mig själv i drömmen, att jag är på förlossningen och ska föda. Nästan som att jag kan se mig själv från ett uppifrånperspektiv. Jag ser hur jag kämpar förgäves och senare hur en massa läkare stormar in i rummet. Det är ingen som lyssnar på mig, de struntar i vad jag säger. Jag rullas in på operationen. Det är en massa läkare som arbetar med min kropp. Och i hörnet står min man alldeles ensam. Själva operationen brukar inte vara med i drömmen. Jag drömmer istället vidare om när jag vaknar från operationen och ingen förstår vad jag säger. När dem sätter nålar i båda mina armar, fast jag försökte få henne förstå att jag bara ville ha nålar i ena armen. I slutet av drömmen kommer alltid läkaren in, ”stöveldoktorn” och berättar om operationen. Det är alltid här jag vaknar helt kallsvettig. 

Jag minns att både jag och min man skrek ”NEEEJ!”  i drömmarna både på BB och när vi kommit hem. Numera skriker vi inte i drömmarna. Och vi drömmer inte alls särskilt ofta om det längre. Men det händer. Även om det kanske är jag som drömmer mer eller oftare än min man. Och det är alltid samma dröm, med samma slut. 

Fast egentligen, är det verkligen en dröm? Det kanske är ett händelseförlopp som bearbetas i hjärnan? Ett trauma som man behöver gå igenom flera gånger för att förstå vad det faktiskt är som har hänt?

Jag tycker hur som helst att det här med att jag ser mig själv från ett uppifrånperspektiv är lite läskigt. Eller så är det läskigt att jag har läst att det kan hänga ihop med döden. Men det kanske beror på att operationen faktiskt kunde fått en annan utgång. Jag kanske borde fråga en drömtydare om vad de tror? Jag har ju faktiskt några vänner som är lite insatta i detta med drömmar... Vad tror ni?

Nu ska jag drömma vidare i vaket tillstånd om att våra framtidsplaner kan bli verklighet!