Våra Framtidsplaner

Våra Framtidsplaner

Syskon

Både jag och min man är uppväxta med syskon. Eftersom vi vet hur värdefullt det är att ha syskon har vi självklart en önskan om att kunna ge vårt barn en uppväxt med syskon. Frågan är bara hur. Jag har kommit till det stadiet att jag har ”accepterat” min situation, att jag inte längre kan bli eller vara gravid. Men jag har fortfarande möjligheten att bestämma över mitt och vårt framtida liv. Och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte tar chansen nu och undersöker vad vi har för möjligheter till ett syskon. Vi kommer tyvärr inte kunna göra som ”alla andra” eller som vi själva kunde med vårt första barn. Det är en stor kontrast att gå från att kunna bli gravid och få barn till att aldrig kunna bli gravid dessutom vid min unga och egentliga fertila ålder. Jag har blivit infertil på ett otroligt oväntat och skoningslöst sätt. Tyvärr kommer det att bli en betydligt svårare och längre process oavsett vilken väg vi väljer och det kräver en hel del eftertanke. Det är inte bara jag som ska känna mig ”trygg” med ett syskonbeslut, det är min man också..

Adoption

”Det är val bara att adoptera en unge”. Jag vet inte hur många gånger vi har fått höra den kommentaren. Jag vet att de flesta säger det i all välmening utan att ha någon kunskap alls om frågan. Faktum är att adoption från utlandet till Sverige har minskat i antal de senaste åren. Det beror på flera faktorer bl.a. att adoptionsländerna har blivit bättre på att själva ta hand om barnhemsbarnen och göra fosterhemsplaceringar i det egna landet. Det medför att det finns fler sökande än det finns tillgängliga adoptionsbarn, alltså har det blivit svårare att adoptera. Adoptionsorganisationerna blir på så vis ”överbelastade” med arbete då antalet ansökningar växer samtidigt som antalet slutförda adoptioner per år minskar. De får alltså mindre resurser och större arbetsbelastning. Därför har organisationerna tvingats minska på personalen och ta ut fler avgifter. Det betyder längre väntetider och ökade kostnader för de sökande. 

En adoption är långt ifrån okomplicerad. Jag känner några som genomgått en adoption och även dem vittnar om en lång process och omgivningens oförstående för processen. Jag har gjort en del efterforskningar och satt mig in i adoptionsvärlden där jag tittat på olika adoptionsorganisationer för att få en klarare bild. Prisexemplen kommer från en av organisationerna.

För det första måste man vara registrerad och stå i kö hos en adoptionsförmedling. Det är nyanmälningsavgift från 2000 kr samt medlemsavgift från 525 kr, därefter måste man betala registerhållningsavgift och medlemsavgift en gång om året. Det tar runt fem år innan en adoption är slutförd. För att få adoptera ska du gå en utbildning och bli ”kontrollerad” och godkänd som adoptivförälder. Man måste ansöka om medgivande hos kommunen, medgivandet gäller i två år vilket kan bli problem beroende hur långt i processen man har kommit. Sedan har myndigheterna i varje adoptivland sina egna krav på blivande adoptionsföräldrar. Det är allt från att man ska ha varit gifta i ett visst antal år, ålderskrav både minimiålder och maximiålder, inga eller max ett barn sedan tidigare, inga sjukdomar, god psykisk hälsa, ett visst BMI, sterilitetsintyg eller infertilitetsintyg, resekrav till landet 1-4 gånger, ha en viss religion och ingen får förekomma i polisregistret. 

Har man klarat allt och får igenom en adoption ligger prislappen för själva adoptionen från 160.000 kr och man kan senare ansöka om ett s.k. adoptionsbidrag från försäkringskassan på 40.000 kr. Sedan tillkommer egna kostnader för adoptionsföräldrarna som är från 60.000 och uppåt. Så det är långt ifrån gratis som flera av dem som nämnt kommentaren har trott. Och långt ifrån en ”enkel” lösning. 

Jag har diskuterat adoptionsfrågan tillsammans med min man. Jag kan tänka mig att ställa mig i kö för att ha det som ett alternativ i framtiden då jag inte är främmande för att adoptera. Men min man ser inte detta som ett alternativ. Och jag kan inte ställa mig i kö ensam. Så adoption blir alltså inget alternativ för oss. Just nu. 

Livmodertransplantation

Den senaste tiden har det diskuterats en hel del om livmodertransplantation. Jag har även fått en del uppmanande meddelanden eller sms från vänner och bekanta som har sett något nyhetsklipp om det och trott att det har kommit en lösning för mig. Men det har det inte.

Det har för det första inte gjorts någon livmodertransplantation ännu så man vet inte om det kommer att fungera. Man har nyligen fått klartecken att man får påbörja försöken. I uttagningen till försöken har det i första hand gällt kvinnor som är födda utan livmoder eller som har fått sin livmoder bortopererad utan att ha några tidigare barn. Men det är en extremt komplicerad och riskfylld metod med efterföljande IVF-behandling för att bli gravid. Jag vet inte om det är för att vi redan på BB fick prata med en läkare om metoden och riskerna som jag inte ens sett detta som ett alternativ. Jag har redan genomgått en omfattande operation och vill inte utsätta varken mig eller min familj för ett sådant ingrepp igen. 

Dessutom om man ska kunna genomföra en sådan transplantation är det några krav som måste uppfyllas. Man ska vara fullt frisk utan några kroniska sjukdomar. Livmodern som ska transplanteras ska ej vara snittad sedan tidigare och ska helst komma från någon inom familjen. Eftersom jag har en kronisk sjukdom (reumatism) och den enda tänkbara livmoder som skulle kunna vara aktuell för en transplantation är min mammas som varit med om kejsarsnitt, så är detta alltså inget alternativ för oss.

Men jag tycker att det är bra att tekniken går framåt. Dock är jag lite osäker på om det är ”rätt” att experimentera med liv. Det finns inga studier på hur ett foster kommer att klara sig med alla starka mediciner man måste ta för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet. Men det behöver testas för att man ska kunna dra några slutsatser. Sedan känns det som att man lägger väldigt mycket resurser från sjukvården på en livmoder som sedan, om man lyckas med en fullgången graviditet, opereras livmoder bort igen. Men självklart måste man testa för att veta om det är genomförbart! Och självklart önskar jag att alla kvinnor födda utan livmoder får chansen att uppleva en graviditet! 

Ta gärna en titt under ”Artiklar” och läs debattartikeln ”Surrogatmamma bättre än ny livmoder” där Lars Hamberger professor emeritus, Göteborgs universitet, läkare och forskare som introducerade IVF-metoden (provrörsbefruktning) i Sverige och tar upp frågan. 

"Transplantation av organ ska reserveras för att rädda liv. För att skapa liv finns redan andra och bättre vägar."  (L. Hamberger)

Surrogat och IVF (provrörsbefruktning)

En surrogatmamma är en kvinna som bär och föder ett barn åt någon annan. Barnet kan genetiskt vara delvis hennes eller så har en annan kvinnas ägg befruktats och sedan planterats in. Det är med andra ord en ”vanlig” IVF-behandling men det utförs i en annan livmoder. En surrogatmamma väljer själv att vara gravid åt någon annan och vet därför under hela graviditeten att hon bär barnet åt någon annan. Självklart finns det alltid risker med att vara gravid, liksom det gör vid alla graviditeter. Men det är därför man som surrogatmamma måste ha fött minst ett barn sedan innan så man vet att hon klarar av att föda. Det finns flera länder där man kan få barn genom en surrogatmamma idag. Vissa delar av Australien, Belgien, Brasilien, Cypern, Grekland, Hong Kong, Indien, Israel, Korea, Nederländerna, Storbritannien, Sydafrika, Ungern, och några stater i USA.

Varför finns inte samma möjlighet i Sverige? 

Framför allt för att det idag inte finns någon lagstiftning om surrogatmödraskap. Man måste våga ta tag i frågan och utreda den. Det pratas för lite och det finns för lite information om surrogatmödraskap i Sverige idag. Jag hoppas kunna bidra till att åter väcka liv i debatten, för ju mer man hör talas om det eller känner till om det, desto mer accepterat kan det bli. 

Sverige har resurser för surrogatbehandlingar, det är ”bara” lagen om det som saknas.

Hur lagen ska formas och se ut är en annan fråga. Jag tror att man behöver ha någon slags ansökan och prövning både för surrogatmamman och de blivande föräldrarna. Här behövs även någon form av avtal med ett restriktivt förhållningssätt för att utesluta att surrogatmamman inte gör det av endast ekonomiska skäl. Då skulle det möjligtvis kunna handla om en slags ”handelsfråga”. Men så länge surrogatmamman gör det utav egen fri vilja, ser jag inte varför man inte kan ha den möjligheten. Möjligheten att själv kunna bestämma över sin egen kropp och vilka gärningar man kan åstadkomma med den borde vara en mänsklig rättighet?!

Min man brukar förklara vad surrogat är på ett barnsligt enkelt sätt. 
”Vi har ingredienserna för att baka en bulle. Men vi har ingen ugn. Därför behöver vi låna en annan”.

Surrogatmetoden känns som en rätt metod för oss båda. Det känns otroligt skönt att ha kommit så ”långt” i processen att hitta rätt väg till ett syskon. Nu är vi inne i den stora surrogatdjungeln. Vissa dagar känns det enklare än andra. Man behöver ett stort lass med envishet för att orka med allt. För det första hitta informationen om surrogatmödraskap, hitta en utländsk klinik som vill hjälpa till med och utföra behandlingen, en klinik i Sverige som vill hjälpa till med prover som behöver tas innan, ta en massa ägglossningstest när du inte har den blekaste aning om vart i menstruationscykeln du befinner dig, ringa och få kontakt med familjerättshandläggare som inte ens är insatta i frågan utan tror att det är olagligt, få kontakt med familjerättsadvokat som är insatt i frågan och samtidigt som det hinna med vardagen och familjen. 

Det är mer eller mindre ett heltidsarbete som jag gladeligen lägger all min tid och energi på, för min egens skull, min mans skull och framför allt vårt barns och kommande syskons skull. De är värda mitt allt!

Surrogat- och IVF-behandling är långt ifrån gratis. Alla förberedande tester är inte heller gratis. Väljer man att gå genom en surrogatorganisation tar de betalt för arbetet de gör. Surrogatmamman ska också ha betalt. Fördelen att gå genom en organisation är att pappersarbetet med att få barnet till ”sitt” egna ofta ordnas redan i det landet. I USA ligger prislappen runt 1 000 000. I Indien kostar det ungefär runt 170.000. Väljer man att använda sig av en egen surrogatmamma kan man själv ta kontakt med en klinik i utlandet, då kostar behandlingen ungefär som den gör i Sverige. Från 100.000. Men det tillkommer såklart kostnader för resa och uppehälle i landet. Problematiken med en egen surrogatmamma som ska föda i Sverige är att få barnet till sitt egna, även om man använder sig av sina egna ägg och sin mans spermier. Enligt svensk lag betraktas den kvinna som föder ett barn som biologisk mor, oavsett om hon inte är genetisk mor till barnet. Vidare säger lagen att den biologiska moderns samtycke till adoption måste lämnas och det ska godkännas av socialnämnden eller familjerätten. Eftersom det inte finns någon lagstiftning om surrogatfrågan i Sverige finns det heller inga rutiner för hur de ska gå till väga när fallet dyker upp. För att det redan finns och kommer till barn genom surrogatmödrar även i Sverige, det är inget nytt. Frågan är bara hur myndigheterna och sjukvården väljer att handskas med det. Har man tur bor man i en kommun där de tillämpar sunt förnuft och ser till barnets bästa och löser fallet relativt fort. Har man otur kan pappersarbetet bli en lång och komplicerad process som kan ta flera år och sluta i tingsrätten och domstolen. 

I början på 2012 kom jag i kontakt med en kvinna som också förlorat sin livmoder i samband med sin förlossning. Hon hade sedan lyckats få ett syskon genom en surrogatmamma i USA. Jag påbörjade då vår surrogatresa. Det var mycket research och information till en början. I Augusti började jag med hormonbehandling och i Oktober åkte vi utomlands till en IVF-klinik. Det blev en lyckad provrörsbefruktning men dessvärre tog det sig inte. Det blev ett negativt graviditetsresultat. Det var ett tråkigt besked. Efter allt slit och så lång tid som jag kämpat för det. Det var mycket psykiskt påfrestande samtidigt som jag försöker se det som en erfarenhet rikare. Nu hoppas jag på att kunna skriva och upplysa andra för att väcka liv i debatten kring surrogatmammor i Sverige så att man kan ändra på den otidsenliga lagstiftningen. Om det skulle bli lagligt i Sverige skulle det öppnas många nya dörrar och kanske en chans för oss att göra ett försök till...

Fortsättning följer....