Mitt liv lever vidare utan min livmoder.

Mitt liv lever vidare utan min livmoder.

Om bara tio dagar var det fem år sedan som jag förlorade den där reproduktiva kroppsdelen som råkar ha en mycket avgörande roll för den som vill ha biologiskt barn genom en graviditet i sin egen kropp. Det var då jag förlorade min livmoder.

Det var även då jag och min man så förväntansfullt såg fram emot att bli föräldrar. 
Och vi fick världens finaste dotter! Som vi överöser med kärlek! 

Vi hade aldrig kunnat ana vad som väntade då min barnmorska sa att det var dags för oss att åka till BB eftersom att vattnet hade börjat sippra. Än idag känns det overkligt att tänka på att man kan hamna i situationen mellan liv och död, när man går och väntar på att det nya livet ska börja. Livet som familj.

Vi lever livet som familj. Men den ser ju inte riktigt ut som vi hade tänkt oss. Vi, min man och jag, kommer båda från stora familjer med 5 respektive 6 syskon vardera. Har man växt upp i en stor familj är syskon ett förgivettagande. Utan fokus på antalet. Det är principen -syskon- som man tänker som självklar.

I vardagen sker det näst intill dagligen, i varje fall veckovis, att man konfronteras med syskonnormen eller barnantalet på olika sätt. Radio- och tv-reklamer som berör ämnet, bokningar av diverse familjebiljetter/rabatter är som regel 2 vuxna och 2 barn, föräldrar och personal på förskola som slänger ur sig en fråga utan någon tanke på att det kan vara ett känsligt ämne, nya bekantskaper etc. Och det är något vi har lärt oss att leva med.

Nu känns det som att vi kommit in i "fas 2". Nu är det vår dotter som ska lära sig att leva med dessa frågor och normer. Hon är inte ensam om att drömma om ett syskon, det är det många barn som gör även dem som redan har syskon drömmer om fler osv. Men hon blir självklart påverkad av vetskapen om att vi inte kan och har försökt att få ett syskon. 
"Varför har du inget syskon?" Har någon frågat henne på förskolan. Det är tur att hon inte är ensam om att inte ha syskon på förskolan. Att inte känna sig ensam har varit en stor tröst för oss. Jag tror inte att denna frågan känns mycket mer än andra frågor för vår dotter. Men hur som helst blir jag så lycklig och glad när jag hör hennes svar: "Jag har en moster!" 
För mig känns det som ett bevis på att för henne gäller normen "Alla är olika och unika".

När vi satt och skrev önskelista inför den stundande födelsedagen häromdagen blir vår situation extra påtaglig just eftersom att den är ofrivillig. 
- Vad vill du att jag ska skriva på din önskelista?
- Att jag önskar mig en lillasyster.
- Men älskling, du vet ju att mammas mage har gått sönder och att jag inte kan ha någon mer bebis i min mage.
- Ja, men du säger att man kan alltid önska mamma! 

Nu när jag sitter och skriver detta skäms jag lite över att jag inte skrev hennes önskan. För den är oskyldig. Det kanske var egoistiskt av mig att inte skriva det och istället föra över hennes tankar på materiella ting som är det vanliga, inom normen för önskningar på en önskelista. Men det är en sak som jag har lärt mig med denna situationen, att det är faktiskt okej att "välja bort" sådant som påminner och sårar en. Det är i situationer med min dotter som gör mig villrådig. Jag vill inte att hon hamnar i min och min mans situation. Även om hon är en del av den. Men hon ska absolut inte behöva bära den, om du kan förstå hur jag menar..

Nog om det!
Jag hade tänkt egoboosta mig själv lite genom att delge och skriva ett axplock om hur bra jag och min familj är och vad vi har åstadkommit och tagit oss igenom hittills under dessa snart fem åren, trots ett liv -utan min livmoder.

2010-11 Jag överlever förlossningen. Livmodern opereras bort i livsuppehållande syfte. Vi får världens finaste dotter. Min man är fantastisk och finns med vid min sida hela tiden!

2011-05 Vi vill fira livet och passar på att gifta oss samtidigt som vår dotter döps.

2011-06 Min man startar firma tillsammans med ett syskon.

2011-09 Jag börjar arbeta igen, extra som timanställd i butik, för att få ekonomin att fungera.

2012-04 Vi påbörjar en egen sammansatt ivf-behandling med bl.a. hormonsprutor inför surrogatförsök eftersom vi inte kan få all hjälp i Sverige.

2012-09/10 Vi gör vår surrogatresa i utlandet. Som tyvärr slutade med ett negativt resultat.

2013-04 Jag tar ett vikariat och konfronterar min nytillkomna "rädsla" att arbeta med barn. 
 - Kan jag verkligen arbeta med barn när jag själv inte kan få fler barn?

2014-08 Jag återupptar mina studier på heltid och läser dubbel studietakt för kunna börja arbeta HT15.

2015-06 Vi åker på vår första riktiga charterresa. Bara för att vara!

2015-08 Jag börjar arbeta som lärare, jag har tagit min lärarexamen!
 - Jag var halvvägs i utbildningen när vi fick vår dotter

2015-10 Vi har nästan betalat tillbaka hela surrogatlånet, med mål att bli klara innan jul.
           
2015-11 Vår dotter fyller 5 år och jag fyller 30 år. Grattis till oss!


Och livet lever vidare utan livmoder.

Och visst är det som min dotter (och jag säger),  
- Man kan alltid önska.

Nyligen läste jag en artikel om att Sahlgrenska föreslår att livmodertransplantationer ska ingå i vårdutbudet, det är politikerna som ska fatta beslut i frågan. 
http://www.mynewsdesk.com/se/sahlgrenska_universitetssjukhuset_/pressreleases/sahlgrenska-universitetssjukhuset-oeppnar-upp-foer-livmodertransplantationer-1240033
Jag vet inte alls om jag och min man vill hoppa på den karusellen. Men tanken ger en gnista av hopp. För syskonlängtan kommer nog aldrig att ta slut.



Ta hand om er!