Landet ingenstans...
Det är där vi befinner oss nu. Jag trodde att jag hade hittat en väg ut, till verkligheten och valfriheten som alla andra lever i. Trots att jag kämpat för detta i över ett halvår och gjort allt jag kan så står vi ändå kvar på ruta ett.
Min mamma, vår surrogatmamma gjorde ett andra graviditetstest och även det var negativt. Det var alltså inget embryo som fäste. Nu måste vi sätta oss ner och se hur vi ska gå vidare. Vi har fyra embryon kvar i frysen på utlandskliniken, men det kostar igen även om det inte kostar lika mycket andra gången när det finns "färdiga" embryon.
Att få ett barn, ett syskon till vår dotter, är för oss numera en kostnadsfråga. Och vi kan inte få någon hjälp här i Sverige. Vi står på helt egna ben och får inget stöd alls. Min livmoder är inte erkänd som någon förlust enligt försäkringsbolagen och är därför inte ersättningsberättigad. Mitt fall är fortfarande under utredning hos patientnämnden, men eftersom de inte anser att det är något "fel" som har begåtts är man inte ersättningsberättigad. En ersättning i form av pengar hade aldrig kunnat ersätta min livmoder eller våra upplevelser. Men det hade faktiskt känts som någon form av stöd eller erkännande, efter allt vi fått vara med om och lever med.
Vi lever i Sverige, ett land som anses vara ett framstående land. Sverige anses vara ett jämställt land, där man har en sjukförsäkring, framstående sjukvård och moderna ivf-kliniker. Men det är inte alla som får ta del av det.
Det enda som vi inkluderas av är debatten om hurvida Sverige ska lagstifta om surrogatmammor eller inte.
Idag blev jag uppringd av en läkare från förlossningen. Hon informerade om att man kommer att starta en studie om förlossningar där man blivit tvungna att operera bort livmodern. Studien är för hela Skandinavien. Jag fick även reda på att i den storstadsregion där vi var på förlossningen har det endast varit 3 liknande fall under de senaste två åren. Jag frågade hur många av dem tre som var förstagångsföderskor. Jag var den enda. Hon undrade om jag gav min tillåtelse att mitt fall var med i studien. Deras förhoppning är att man kan komma fram till något och att man på så vis kan motverka att det händer fler i framtiden.
Självklart ville jag vara med! Fortfarande finns det ingen information att söka om detta och jag tycker att det är "bättre sent än aldrig" att de startar en studie. Jag hoppas innerligt att de kan komma fram till något, även om jag aldrig får min livmoder tillbaka. Jag önskar att ingen får vara med om en sådan förlossning som vi hade.
Trots att det nu snart har gått två år så har vi kommit väldigt långt med vår bearbetning av vad som hände under förlossningen. Men vi lever fortfarande med det. Vi hamnar hela tiden i nya situationer där vi blir påminda, chockade och ledsna över vår situation. För oss handlar det inte om Tiden läker alla sår. Förr oss handlar det om att lära sig att leva med det och glädjas över den familj vi är.
Jag har ett sår som fortfarande blöder,
fast inte lika mycket som förut.
Vissa dagar behöver jag lufta såret,
andra dagar tänker jag inte på att jag har det.
Men jag vet att det finns där,
jag känner att det finns där,
och jag kommer att leva med det för alltid.
Nu fyller vår lilla prinsessa snart 2 år! Det är mycket känslor som kommer tillbaka, dels för att vi blir påminda om att vi inte kan bli gravida igen och då man blickar tillbaka på det som hänt. Vi försöker leva med både sorgen och glädjen, båda är en del av våra liv.
Till helgen blir det kalas för vår fina tjej och det ska bli en glädjens dag! Hon har beställt rosa tårta, rosa cupcakes och rosa ballonger. Det kan väl inte bli annat än ett riktigt härligt 2-års kalas?!
Otydligt resultat!
Idag gick min mamma och lämnade ett blodprov, beta-hcg. Jag och min dotter var självklart med.
"Då hör vi av oss på onsdag." säger kvinnan vi får hjälp av när hon tagit blodprovet.
"Onsdag?! Så sent?" säger min mamma.
"Vi kan skriva att det är akut..."svarar kvinnan.
"Ja tack, om det inte några problem för er." vädjar jag.
Vi frågade lite snabbt om provet innan vi lämnade dem. Om när vi skulle få ett svar och vad det betyder. De förklarade att är det 0 så är det negativt annars visar det utslag och där är man gravid.
Så ringde de senare i eftermiddags och lämnade beskedet.
"Jag måste tyvärr meddela att det var >1 vilket tyvärr nog inte är särskilt positivt".
Jag var ju inställd på att det kunde bli ett negativt resultat likväl som det kan bli ett positivt resultat.
Men det knepiga var ju att de inte var säkra, utan att de först säger att negativt är 0, annars är man gravid. Men sen kan det tydligen även vara negativt om det är mindre än ett.
Jag ringde till den utländska kliniken och meddelade vårt resultat. De bekräftade att det var ett lågt resultat och att det borde varit högre vid en graviditet. Men de tyckte ändå att vi bör göra ett test till för att vara helt säkra. De menar att det ibland kan ta lite längre tid för embryo att fästa och att vi bör göra ett test till denna veckan. Men vår klinik som hjälper oss här i Sverige menar att det är bäst att göra det om en vecka. Så vi får väl se hur vi ska göra.
Min mamma fortsätter med medicineringen som tidigare, hon påverkas inte negativt av den.
Utifrån nästa provresultat får vi sedan bestämma hur vi ska gå vidare...
Jag har googlat lite och fått fram att resultat som visar >5 är negativt och <25 är positivt.
Men det står väldigt olika på många sidor.
Fast tyvärr ser inte vårt resultat särskilt "ljust" ut just nu.
Vi har pratat om detta och min mamma tycker att jag och min man redan nu ska börja tänka på hur vi ska göra om det visar negativt igen. Med tanke på alla tester som vi har gjort, på mamma som tilltänkt surrogatmamma framför allt, så är de långt ifrån gratis och de är giltiga i ett år från det att testet är taget.
Det vill säga att om vi ska tänka "ekonomiskt" så "sparar" vi pengar om vi väljer att göra ett nytt försök medan testresultaten fortfarande är aktuella. Men det är fortfarande en stor utgift även om den är mindre än den vi betalade sist.
Jag känner mig självklart ledsen och besviken över resultatet. Men samtidigt är det inte alls jämförbart med förlusten av min livmoder. Nu har vi inte riktigt "förlorat" något. Min livmoder, chansen till att bli gravid och få fler barn och själv bestämma över sin kropp och graviditeter, kvinnlig identitet, osv. Den förlusten är och förblir en sorg som jag kommer att leva med resten av livet.
Varför jag skriver detta är för att många jag pratar med inte verkar förstå hur lycklig och glad jag är över min livssituation. Jag är så lycklig för att jag överlevde min förlossning och att jag lever! Jag är världens stoltaste och lyckligaste mamma till vår fina dotter! Och jag är så tacksam för att jag har min man och får dela mitt liv med honom!
"Ni ska ju ändå vara glada för att ni har ett barn" eller "Ni fick ju ändå en liten dotter som ni ska vara glada för".
Dessa kommentarer har vi fått höra flera gånger och de tröstar inte. Det känns snarare som att vi blir provocerade, som om att vi inte är "nöjda" med vår dotter?! Det handlar inte om det!
Vi, jag och min man, har båda växt upp med syskon och önskar också att vår dotter får en uppväxt med syskon. Vi vill göra allt för vår dotter.
Nu är vi hemma igen!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag antar att du liksom de andra som har frågat funderar på samma fråga. "Hur gick det?!"
Jag önskar att jag kunde ge ett rakt och enkelt svar om det blir ett syskon eller inte och om vår dotter ska bli storasyster eller inte. Men det kan jag inte. Ännu...
Man kan väl säga att det gick enligt planerna. Men vi kan inte ta ut något i förskott och säga hur det kommer att gå. Det är fortfarande en lång väg kvar även om vi samtidigt har kommit väldigt långt.
Vi har nu varit hemma i en vecka. Det blev förlängt eller försenat två dagar varför vi fick stanna lite längre än vi hade planerat från början. Tur att vi köpte ombokningsbara biljetter! Sedan fick vi raskt återgå till vardagen med arbete, förskola och vårt kaos av ännu ouppackade flyttkartonger i nya lägenheten.
Jag har fått höra från från flera håll och fått meddelanden om att jag bör uppdatera bloggen. Och självklart vill jag det! Det är ju bara detta med att få tiden att räcka till.. Och så vill jag skriva om allt som hände och som vi var med om.
Det var absolut inga problem när vi åkte ner. Vår dotter var så duktig! Det var första gången vi flög så vi visste inte alls hur det skulle gå, om hon skulle tycka att det var jobbigt eller roligt. Hon tyckte det var roligt! När vi hade mellanlandat och gått på det andra planet hade vår dotter redan somnat innan planet lyfte och sov hela den flygturen!
Väl framme på destinationen såg vi hur bagagebandet stannade utan att all vår packning hade kommit med. Typiskt! Jag fick göra en anmälan till en kvinna som knappt kunde någon engelska i hopp om att hon förstått vad jag sagt. Jag fick en s.k. "missing rapport" men inte kände jag mig lugnare med den.
Vi gick ut till ankomsthallen och där stod en man och höll ett papper med mitt namn på. Vi gick fram och hälsade. Han verkade inte heller kunna någon engelska. Trots att det var midnatt var det varma vindar och en fuktig luft som mötte oss. Vi fick hoppa in i en bil där ett annat par satt och väntade. Vi förstod senare att även de skulle på behandling på kliniken men de släpptes av vid ett annat hotell.
Som tur var tog det knappt 30 min till vårt hotell från flygplatsen. Det var en mäktig entré med vakter och glaskristaller i taket som är större än hela vårt vardagsrum. När vi kom upp till rummet var det sova som gällde! Vi var trötta efter resan och spända inför morgondagen.
Vid första mötet på kliniken fick vi träffa en kvinnlig läkare som vi hade mycket kontakt med under vår behandling. Hon pratade bra engelska (jämfört med alla de andra) och var lätt att förstå. Hon förklarade hur planerna såg ut och att vi skulle få träffa den manliga överläkaren som äger och driver kliniken. Han var en äldre man som satt på sitt kontor med ett undersökningsrum i anslutning till kontoret. De gjorde ett ultraljud på mig för att se hur mogna äggen var.
Den kvinnliga läkaren frågade om min mamma hade burit vår dotter eftersom jag inte har någon livmoder. Nej svarade jag och förklarade att jag var gravid med flera komplikationer. Förlossningen blev till slut kejsarsnitt där livmodern inte ville dra ihop sig och att de opererade bort den i livsuppehållande syfte.
"Oh, you were unlucky" sa hon.
Då svarade den manliga läkaren som tidigare varit helt tyst under ultraljudet. "No, you were very lucky to be alive. It´s a very serious complication, so you are lucky to be alive!"
Jag svarade att jag är glad att det gick så bra med vår dotter.
Det är svårt att förklara. Men på något vis känns det som en slags komplimang när en läkare som arbetar inom området säger att jag ska vara glad och att jag hade tur som överlevde min förlossning. Han vet vad han pratar om och han hade inte behövt säga det till mig om det inte vore för att han ville säga det. Jag blev i alla fall väldigt glad över att få höra det ännu en gång. Det känns fortfarande konstigt att säga att jag var nära att dö.
Äggen var inte riktigt så mogna som vi hade hoppats på. Det var därför vi fick stanna längre eftersom att äggplocket blev framflyttat två dagar.
Det hände ju en hel massa på vår resa men jag hinner och orkar inte skriva den långa versionen nu. Den kommer när den kommer.
På äggplocket gick det bra. Jag var lite nervös då jag gick in i operationssalen och la mig på/i gyn sängen/stolen. Senast jag var i en operationssal var under förlossningen så det drog upp lite minnen och känslor. Själva narkosen var jag inte särskilt nervös över, de var i hela taget mycket seriösa och gav ett mycket seriöst intryck på kliniken. Narkosläkaren sa "Have a good sleep" och nynnade på en melodi medan jag var på väg mot drömmarnas land.
När jag vaknade var jag lite yr. Samordnaren och den kvinnliga läkaren kom och frågade hur jag mådde. De undrade om vi kunde gissa hur många ägg de fick ut? Jag säger att jag hoppas minst på två. De fick ut 15 ägg och vad de kunde se då var minst 10 var av "A-kvalité". Det var ett härligt besked!
Under tiden de gjorde äggplocket fick min man lämna spermier. Sedan fick äggen och spermierna växa samman i tre dagar.
Efter tre dagar fick vi se en blid på embryona. Det var en häftig syn! Det blev sju embryon.
Läkaren rekommenderade att vi skulle sätta in tre embryon för att öka chansen för en graviditet. Han sa att chansen för att det ska bli en graviditet ökar från att man sätter in två embryon med 50% chans, ökar till 65% för en graviditet då man sätter in tre embryon. Men det garanterar ingenting. Inte att det blir en graviditet och inte hur många embryon som fäster. Att det kan bli en trillinggraviditet är endast 3 %.
Vi valde att gå på läkarens rekommendation eftersom vi vill maxa våra chanser för att det ska bli en graviditet. Självklart har även surrogatmamman, min mamma, varit med och fattat beslutet tillsammans med oss.
Vi har alltså 4 embryon kvar på kliniken i deras frys.
Vad väntar vi på nu?
Nu väntar vi på att vi ska göra ett graviditetstest genom blodprov för att se hur det har gått. Vi ska dit på måndag.
Får vi ett positivt resultat är det ännu för osäkert att säga hur det kommer att gå liksom det är vid alla graviditeter. Det är normalt vid v.13 som man mer "säkert" kan säga att man ska ha barn och brukar gå ut med det officiellt.
Hur gick det med bagaget?
Vi fick vår dotters väska (med alla hennes kläder och blöjor) och vår dotters vagn kvällen efter att vi hade landat. Så det var ju tur även om det var varmt för henne första dagen innan vi fick köpt nya kläder till henne.
Men vi hade nog maximal otur som fick försenat bagage även på hemvägen! Då var det min mammas väska som inte kom. Oturligt nog hade hon lagt all medicin i väskan eftersom vi var osäkra på om vi fick ha det i handbagaget utan något intyg. Så så snart vi kom hem fick vi åka till akuten för att få recept på medicinen som hon tar flera gånger om dagen, för vi vågade inte riskera något och vänta till morgonen efter. Vi löste det till sist även om det tog en massa tid efter en hemresa på närmare 12 timmar! Vi var ordentligt trötta sen!
Jag har försökt ringa försäkringar och flygbolag för att få ersättning för de försenade bagagen. Hemförsäkringen sa att vi skulle få ersättning på några tusenlappar. Men vi får väl se om vi ska betala självrisk eller något annat på det...
Hur som helst så tycker jag att det är helt ofattbart hur man kan få ersättning på försenad bagage. Man får ju ändå tillbaka det?! Och innehållet är av materiella saker som går att ersätta. Om man jämför med en förlorad livmoder som jag aldrig kommer att få tillbaka och som är oersättlig och aldrig kommer tillbaka. Men den har jag inte fått ett enda öre som ersättning för! Jag saknar ord för att beskriva hur det känns. Men skrattretande är nog det närmsta jag kan komma på just nu.
I veckan har jag för övrigt även fått svar från patientnämnden att de har mottagit min omprövning som jag skickade till dem i juli.
