Mitt foto
När jag var liten valde jag omsorgsfullt ut dem finaste stenarna från grusgången, höll dem i mina händer, skakade dem och frågade: "HUR MÅNGA BARN FÅR JAG NÄR JAG BLIR STOR?" Oskyldigt, barnsligt och obetydande. Då. Men ställer jag mig samma fråga idag som jag gjorde då är den allt annat än oskyldig, barnslig och obetydande. Inte hade jag någon aning om att det kunde bli så att man inte själv får bestämma över hur många barn man ska ha. Inte visste jag att jag ofrivilligt skulle hamna i en situation långt ifrån den barnrika villavägen som jag vuxit upp på. Och inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag skulle vara nära att dö, när jag skulle bli mamma. Detta är min historia om att Leva Vidare Utan Livmoder.

måndag 22 oktober 2012

Otydligt resultat!

Otydligt resultat!

Idag gick min mamma och lämnade ett blodprov, beta-hcg. Jag och min dotter var självklart med.
"Då hör vi av oss på onsdag." säger kvinnan vi får hjälp av när hon tagit blodprovet.
"Onsdag?! Så sent?" säger min mamma.
"Vi kan skriva att det är akut..."svarar kvinnan.
"Ja tack, om det inte några problem för er." vädjar jag.

Vi frågade lite snabbt om provet innan vi lämnade dem. Om när vi skulle få ett svar och vad det betyder. De förklarade att är det 0 så är det negativt annars visar det utslag och där är man gravid.

Så ringde de senare i eftermiddags och lämnade beskedet.
"Jag måste tyvärr meddela att det var >1 vilket tyvärr nog inte är särskilt positivt".

Jag var ju inställd på att det kunde bli ett negativt resultat likväl som det kan bli ett positivt resultat.
Men det knepiga var ju att de inte var säkra, utan att de först säger att negativt är 0, annars är man gravid. Men sen kan det tydligen även vara negativt om det är mindre än ett.

Jag ringde till den utländska kliniken och meddelade vårt resultat. De bekräftade att det var ett lågt resultat och att det borde varit högre vid en graviditet. Men de tyckte ändå att vi bör göra ett test till för att vara helt säkra. De menar att det ibland kan ta lite längre tid för embryo att fästa och att vi bör göra ett test till denna veckan. Men vår klinik som hjälper oss här i Sverige menar att det är bäst att göra det om en vecka. Så vi får väl se hur vi ska göra.
Min mamma fortsätter med medicineringen som tidigare, hon påverkas inte negativt av den.
Utifrån nästa provresultat får vi sedan bestämma hur vi ska gå vidare...

Jag har googlat lite och fått fram att resultat som visar >5 är negativt och <25 är positivt.
Men det står väldigt olika på många sidor.
Fast tyvärr ser inte vårt resultat särskilt "ljust" ut just nu.


Vi har pratat om detta och min mamma tycker att jag och min man redan nu ska börja tänka på hur vi ska göra om det visar negativt igen. Med tanke på alla tester som vi har gjort, på mamma som tilltänkt surrogatmamma framför allt, så är de långt ifrån gratis och de är giltiga i ett år från det att testet är taget.
Det vill säga att om vi ska tänka "ekonomiskt" så "sparar" vi pengar om vi väljer att göra ett nytt försök medan testresultaten fortfarande är aktuella. Men det är fortfarande en stor utgift även om den är mindre än den vi betalade sist.



Jag känner mig självklart ledsen och besviken över resultatet. Men samtidigt är det inte alls jämförbart med förlusten av min livmoder. Nu har vi inte riktigt "förlorat" något. Min livmoder, chansen till att bli gravid och få fler barn och själv bestämma över sin kropp och graviditeter, kvinnlig identitet, osv. Den förlusten är och förblir en sorg som jag kommer att leva med resten av livet.

Varför jag skriver detta är för att många jag pratar med inte verkar förstå hur lycklig och glad jag är över min livssituation. Jag är så lycklig för att jag överlevde min förlossning och att jag lever! Jag är världens stoltaste och lyckligaste mamma till vår fina dotter! Och jag är så tacksam för att jag har min man och får dela mitt liv med honom!
"Ni ska ju ändå vara glada för att ni har ett barn" eller "Ni fick ju ändå en liten dotter som ni ska vara glada för".
Dessa kommentarer har vi fått höra flera gånger och de tröstar inte. Det känns snarare som att vi blir provocerade, som om att vi inte är "nöjda" med vår dotter?! Det handlar inte om det!
Vi, jag och min man, har båda växt upp med syskon och önskar också att vår dotter får en uppväxt med syskon. Vi vill göra allt för vår dotter.

1 kommentar:

  1. Vad ledsen jag blir att läsa det här. Men hoppas det finns en liten chans kvar :)
    Men det ska bli kul att börja jobba samma helger!

    SvaraRadera