God Jul & Gott Nytt År!

God Jul & Gott Nytt År!

Ett år rikare med familjekärlek. Ett år rikare med upplevelser. Ett år rikare med liv!

Året som gått har haft en mängd olika innehåll...

Vi är ett provsrörsförsök och surrogatförsök rikare, trots att det inte gick som vi hade hoppats på.

Tomten kom och delade ut julklappar på julafton. Jag har en önskan som jag vet att jag aldrig kan få, därför har jag valt att inte önska den längre. Jag väljer istället att se framåt. Se och älska det och dem jag har. 

Jag har mitt liv och jag har min underbara familj!

Det är lätt att tvivla på sig själv när familj, vänner och bekanta slutar att höra av sig. I början hade jag fullt upp med att bearbeta och komma vidare med mig själv och vår situation, då tänkte jag inte så mycket på det. Men nu när varit igenom en surrogatresa och fått ett negativt och tungt resultat så känner man genast tomheten.

För att söka bekräftelse och svar har jag träffat en kognitiv beteendepedagog med specialområde inom sorgearbete. Det har varit givande då hon har bekräftat det faktum att folk i ens omgivning "försvinner". Hon var enig i min mening att folk har svårt att umgås med vår situation, inte med oss. Hon har även fått mig att se klarare på vad sorg är och hur sorgen ser ut i olika faser. Det har hjälpt mig på så vis att fått det bekräftat att förlora sin livmoder på det sätt som jag gjort faktiskt är en stor sorg för mig. Mitt sorgarbete har nog blockerats tidigare utav att jag inte har tänkt på det eller fokuserat på andra saker. 

Tyvärr kostar detta liksom allt annat, och nej, detta är inte heller något som man kan få ersättning från försäkringsbolagen. 

Jag har även fått en annan syn på det hela med att leva och ha varit nära att dö. 

Min mamma fick höra att en tidigare bekant till familjen drabbats av livmodercancer och fått operera bort sin livmoder. Hon har inga barn och vi har pratat här hemma om vad olyckligt det måste vara för henne. Konstigt nog träffade jag henne en dag, kort efter att jag hade hört om vad hon råkat ut för.

"Jag beklagar" sa jag till henne. "Nej det ska du inte göra, jag är gladare för detta än alternativet" svarade hon.

Såhär i efterhand inser jag att jag valde helt fel ordval. Jag borde kanske istället gratulerat henne till att hon klarat sig. Och det är det jag vill ta med mig, det positiva. Även om vi förlorat vår livmoder på två helt olika sätt så ska vi leva vidare med det. Och då handlar det just om att välja hur man ska göra det. Man kan välja att fastna i sorgen, med risk för för att aldrig riktigt komma vidare. Eller så kan välja att bearbeta sorgen och förhoppningsvis komma vidare.

Så i denna materiella värld vi lever i vill jag avsluta året som gått genom att försöka tänka på ett nytt sätt.

Jag är glad för det jag har. Jag är glad för att jag har världens finaste dotter. Jag är glad för att jag har världens finaste man. Jag är glad för att jag har världens bästa familj. Jag är lycklig för att jag har mitt liv i behåll!

Det behöver inte alltid vara materiella ting och pengar som betyder något. Jag mäter mina tillgångar och rikedomar i kärlek. Och då är jag miljonär! 

Tack för att du läser min blogg.

Jag hoppas att du fortsätter läsa även nästa år, men nu önskar jag dig ett riktigt 

Gott Nytt År!

Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu?

Vi är nu i en situation där vi inte kan få fler barn på egen hand och vi har gjort ett kostsamt och minst sagt krävande försök på alla tänkbara sätt. Tyvärr misslyckades det och frågan är nu hur vi ska ta oss vidare...

Allt jag önskade var ett barn till att hålla kär

Nu funderar jag på hur det kunde bli såhär

Trots att vi älskar varandra så känns det som att vi glider isär

Den ständiga frågan; Hur & varför har vi hamnat här?!

Min mamma som var den tilltänkta surrogatmamman vill självklart veta hur vi tänker för att hon ska kunna planera sin framtid. Hon ställer gärna upp en gång till. Hon vill ju bara vårt bästa. Likaså min pappa. De stöttar oss till fullo, enligt mig.

Så hur enas man som makar i en sådan här stor, svår och komplex fråga? 

Jag vet inte. Jag trodde att vi hade kommit fram till ett beslut. Att vi skulle försöka en sista gång. Det var resultatet efter en middag och diskussion på flera timmar för ungefär en vecka sedan. Men efter gårdagens backslag har jag åter kastats tillbaka på ruta ett...

En del av mig tyckte att det kändes så skönt att vi hade kommit fram till ett beslut. Det kändes som att vi äntligen kunde komma vidare i vårt liv och lämna allt det andra bakom oss och fokusera framåt på den familj vi är nu.

Samtidigt som en annan del av mig tyckte att det kändes enormt sorgligt att ”bara” ge upp och aldrig göra något mer försök igen.

Det är säkert jättesvårt att som utomstående förstå hur det känns och vad det faktiskt är vi går igenom. Det är så många trasiga bitar som inte vill passa i vårt pussel. Sorgen, besluten, obesvarade frågor, osäkerheten inför framtiden, oförstående bekanta och vardagen... 

Vad vill jag?

Jag vill nog inget konstigare än det de alla flesta andra människor vill - Leva Lycklig

Det finns inget som säger att jag kommer bli lycklig bara för att vi får ett barn till. Men som jag känner, så är det troligtvis en bra medicin för att lindra min sorg. Nu finns det ju inga garantier inom IVF-biologin, utan det är naturens egna oskrivna regler som vi får spela efter. Skulle vi ha otur ännu en gång då skulle jag i alla fall känna att vi minsann har gjort allt vi har kunnat! 

Då kan jag se mig själv i spegeln. Då kan jag svara på frågan om vi har gjort allt.

Då kan jag förhoppningsvis, när den dagen kommer, svara min dotter på frågan varför hennes mamma inte varit gravid igen. 

Men nu är vi ju två i detta beslut. Hade det inte varit ekonomi inblandat i det hela då hade min man inte tvekat som nu. Han vill att jag ska vara lycklig precis lika mycket som jag vill att han ska vara lycklig. Det är helt galet hur något som borde förena varandra kan få en motsatt effekt. Och det handlar om ett beslut!

Ska jag försöka tänka om och pröva att försonas med tanken att vi redan har gjort ett försök och att det försöket får vara nog. Min man tror att det är rätt beslut och att han kommer vara lycklig då.

Eller ska jag stå fast vid beslutet som jag trodde att vi hade tagit. Ett försök till och det är det sista. Då tror jag att jag kommer ha lite enklare att känna mig ”nöjd” och bli lycklig i den situation vi är i då. Och då kan vi båda två, hela familjen, leva lyckliga i alla våra dagar...

Det känns som att jag står i en stor hink. Jag går runt, runt men jag kommer ingen vart. Jag är så trött på att vara fast i denna ofrivilliga och omöjliga situation. 

Landet ingenstans....

Landet ingenstans...
Det är där vi befinner oss nu. Jag trodde att jag hade hittat en väg ut, till verkligheten och valfriheten som alla andra lever i. Trots att jag kämpat för detta i över ett halvår och gjort allt jag kan så står vi ändå kvar på ruta ett.

Min mamma, vår surrogatmamma gjorde ett andra graviditetstest och även det var negativt. Det var alltså inget embryo som fäste. Nu måste vi sätta oss ner och se hur vi ska gå vidare. Vi har fyra embryon kvar i frysen på utlandskliniken, men det kostar igen även om det inte kostar lika mycket andra gången när det finns "färdiga" embryon.

Att få ett barn, ett syskon till vår dotter, är för oss numera en kostnadsfråga. Och vi kan inte få någon hjälp här i Sverige. Vi står på helt egna ben och får inget stöd alls. Min livmoder är inte erkänd som någon förlust enligt försäkringsbolagen och är därför inte ersättningsberättigad. Mitt fall är fortfarande under utredning hos patientnämnden, men eftersom de inte anser att det är något "fel" som har begåtts är man inte ersättningsberättigad. En ersättning i form av pengar hade aldrig kunnat ersätta min livmoder eller våra upplevelser. Men det hade faktiskt känts som någon form av stöd eller erkännande, efter allt vi fått vara med om och lever med.

Vi lever i Sverige, ett land som anses vara ett framstående land. Sverige anses vara ett jämställt land, där man har en sjukförsäkring, framstående sjukvård och moderna ivf-kliniker. Men det är inte alla som får ta del av det.

Det enda som vi inkluderas av är debatten om hurvida Sverige ska lagstifta om surrogatmammor eller inte.


Idag blev jag uppringd av en läkare från förlossningen. Hon informerade om att man kommer att starta en studie om förlossningar där man blivit tvungna att operera bort livmodern. Studien är för hela Skandinavien. Jag fick även reda på att i den storstadsregion där vi var på förlossningen har det endast varit 3 liknande fall under de senaste två åren. Jag frågade hur många av dem tre som var förstagångsföderskor. Jag var den enda. Hon undrade om jag gav min tillåtelse att mitt fall var med i studien. Deras förhoppning är att man kan komma fram till något och att man på så vis kan motverka att det händer fler i framtiden. 
Självklart ville jag vara med! Fortfarande finns det ingen information att söka om detta och jag tycker att det är "bättre sent än aldrig" att de startar en studie. Jag hoppas innerligt att de kan komma fram till något, även om jag aldrig får min livmoder tillbaka. Jag önskar att ingen får vara med om en sådan förlossning som vi hade.


Trots att det nu snart har gått två år så har vi kommit väldigt långt med vår bearbetning av vad som hände under förlossningen. Men vi lever fortfarande med det. Vi hamnar hela tiden i nya situationer där vi blir påminda, chockade och ledsna över vår situation. För oss handlar det inte om Tiden läker alla sår. Förr oss handlar det om att lära sig att leva med det och glädjas över den familj vi är.




Jag har ett sår som fortfarande blöder,
fast inte lika mycket som förut.
Vissa dagar behöver jag lufta såret, 
andra dagar tänker jag inte på att jag har det.
Men jag vet att det finns där,
jag känner att det finns där,
och jag kommer att leva med det för alltid.





Nu fyller vår lilla prinsessa snart 2 år! Det är mycket känslor som kommer tillbaka, dels för att vi blir påminda om att vi inte kan bli gravida igen och då man blickar tillbaka på det som hänt. Vi försöker leva med både sorgen och glädjen, båda är en del av våra liv. 
Till helgen blir det kalas för vår fina tjej och det ska bli en glädjens dag! Hon har beställt rosa tårta, rosa cupcakes och rosa ballonger. Det kan väl inte bli annat än ett riktigt härligt 2-års kalas?!

Otydligt resultat!

Otydligt resultat!

Idag gick min mamma och lämnade ett blodprov, beta-hcg. Jag och min dotter var självklart med.
"Då hör vi av oss på onsdag." säger kvinnan vi får hjälp av när hon tagit blodprovet.
"Onsdag?! Så sent?" säger min mamma.
"Vi kan skriva att det är akut..."svarar kvinnan.
"Ja tack, om det inte några problem för er." vädjar jag.

Vi frågade lite snabbt om provet innan vi lämnade dem. Om när vi skulle få ett svar och vad det betyder. De förklarade att är det 0 så är det negativt annars visar det utslag och där är man gravid.

Så ringde de senare i eftermiddags och lämnade beskedet.
"Jag måste tyvärr meddela att det var >1 vilket tyvärr nog inte är särskilt positivt".

Jag var ju inställd på att det kunde bli ett negativt resultat likväl som det kan bli ett positivt resultat.
Men det knepiga var ju att de inte var säkra, utan att de först säger att negativt är 0, annars är man gravid. Men sen kan det tydligen även vara negativt om det är mindre än ett.

Jag ringde till den utländska kliniken och meddelade vårt resultat. De bekräftade att det var ett lågt resultat och att det borde varit högre vid en graviditet. Men de tyckte ändå att vi bör göra ett test till för att vara helt säkra. De menar att det ibland kan ta lite längre tid för embryo att fästa och att vi bör göra ett test till denna veckan. Men vår klinik som hjälper oss här i Sverige menar att det är bäst att göra det om en vecka. Så vi får väl se hur vi ska göra.
Min mamma fortsätter med medicineringen som tidigare, hon påverkas inte negativt av den.
Utifrån nästa provresultat får vi sedan bestämma hur vi ska gå vidare...

Jag har googlat lite och fått fram att resultat som visar >5 är negativt och <25 är positivt.
Men det står väldigt olika på många sidor.
Fast tyvärr ser inte vårt resultat särskilt "ljust" ut just nu.


Vi har pratat om detta och min mamma tycker att jag och min man redan nu ska börja tänka på hur vi ska göra om det visar negativt igen. Med tanke på alla tester som vi har gjort, på mamma som tilltänkt surrogatmamma framför allt, så är de långt ifrån gratis och de är giltiga i ett år från det att testet är taget.
Det vill säga att om vi ska tänka "ekonomiskt" så "sparar" vi pengar om vi väljer att göra ett nytt försök medan testresultaten fortfarande är aktuella. Men det är fortfarande en stor utgift även om den är mindre än den vi betalade sist.



Jag känner mig självklart ledsen och besviken över resultatet. Men samtidigt är det inte alls jämförbart med förlusten av min livmoder. Nu har vi inte riktigt "förlorat" något. Min livmoder, chansen till att bli gravid och få fler barn och själv bestämma över sin kropp och graviditeter, kvinnlig identitet, osv. Den förlusten är och förblir en sorg som jag kommer att leva med resten av livet.
Varför jag skriver detta är för att många jag pratar med inte verkar förstå hur lycklig och glad jag är över min livssituation. Jag är så lycklig för att jag överlevde min förlossning och att jag lever! Jag är världens stoltaste och lyckligaste mamma till vår fina dotter! Och jag är så tacksam för att jag har min man och får dela mitt liv med honom!
"Ni ska ju ändå vara glada för att ni har ett barn" eller "Ni fick ju ändå en liten dotter som ni ska vara glada för".
Dessa kommentarer har vi fått höra flera gånger och de tröstar inte. Det känns snarare som att vi blir provocerade, som om att vi inte är "nöjda" med vår dotter?! Det handlar inte om det!
Vi, jag och min man, har båda växt upp med syskon och önskar också att vår dotter får en uppväxt med syskon. Vi vill göra allt för vår dotter.

Nu är vi hemma igen!

Nu är vi hemma igen!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag antar att du liksom de andra som har frågat funderar på samma fråga. "Hur gick det?!"
Jag önskar att jag kunde ge ett rakt och enkelt svar om det blir ett syskon eller inte och om vår dotter ska bli storasyster eller inte. Men det kan jag inte. Ännu...
Man kan väl säga att det gick enligt planerna. Men vi kan inte ta ut något i förskott och säga hur det kommer att gå. Det är fortfarande en lång väg kvar även om vi samtidigt har kommit väldigt långt.

Vi har nu varit hemma i en vecka. Det blev förlängt eller försenat två dagar varför vi fick stanna lite längre än vi hade planerat från början. Tur att vi köpte ombokningsbara biljetter! Sedan fick vi raskt återgå till vardagen med arbete, förskola och vårt kaos av ännu ouppackade flyttkartonger i nya lägenheten.

Jag har fått höra från från flera håll och fått meddelanden om att jag bör uppdatera bloggen. Och självklart vill jag det! Det är ju bara detta med att få tiden att räcka till.. Och så vill jag skriva om allt som hände och som vi var med om.

Det var absolut inga problem när vi åkte ner. Vår dotter var så duktig! Det var första gången vi flög så vi visste inte alls hur det skulle gå, om hon skulle tycka att det var jobbigt eller roligt. Hon tyckte det var roligt! När vi hade mellanlandat och gått på det andra planet hade vår dotter redan somnat innan planet lyfte och sov hela den flygturen! 

Väl framme på destinationen såg vi hur bagagebandet stannade utan att all vår packning hade kommit med. Typiskt! Jag fick göra en anmälan till en kvinna som knappt kunde någon engelska i hopp om att hon förstått vad jag sagt. Jag fick en s.k. "missing rapport" men inte kände jag mig lugnare med den.

Vi gick ut till ankomsthallen och där stod en man och höll ett papper med mitt namn på. Vi gick fram och hälsade. Han verkade inte heller kunna någon engelska. Trots att det var midnatt var det varma vindar och en fuktig luft som mötte oss. Vi fick hoppa in i en bil där ett annat par satt och väntade. Vi förstod senare att även de skulle på behandling på kliniken men de släpptes av vid ett annat hotell.

Som tur var tog det knappt 30 min till vårt hotell från flygplatsen. Det var en mäktig entré med vakter och glaskristaller i taket som är större än hela vårt vardagsrum. När vi kom upp till rummet var det sova som gällde! Vi var trötta efter resan och spända inför morgondagen.

Vid första mötet på kliniken fick vi träffa en kvinnlig läkare som vi hade mycket kontakt med under vår behandling. Hon pratade bra engelska (jämfört med alla de andra) och var lätt att förstå. Hon förklarade hur planerna såg ut och att vi skulle få träffa den manliga överläkaren som äger och driver kliniken. Han var en äldre man som satt på sitt kontor med ett undersökningsrum i anslutning till kontoret. De gjorde ett ultraljud på mig för att se hur mogna äggen var. 
Den kvinnliga läkaren frågade om min mamma hade burit vår dotter eftersom jag inte har någon livmoder. Nej svarade jag och förklarade att jag var gravid med flera komplikationer. Förlossningen blev till slut kejsarsnitt där livmodern inte ville dra ihop sig och att de opererade bort den i livsuppehållande syfte. 
"Oh, you were unlucky" sa hon.
Då svarade den manliga läkaren som tidigare varit helt tyst under ultraljudet. "No, you were very lucky to be alive. It´s a very serious complication, so you are lucky to be alive!"
Jag svarade att jag är glad att det gick så bra med vår dotter.

Det är svårt att förklara. Men på något vis känns det som en slags komplimang när en läkare som arbetar inom området säger att jag ska vara glad och att jag hade tur som överlevde min förlossning. Han vet vad han pratar om och han hade inte behövt säga det till mig om det inte vore för att han ville säga det. Jag blev i alla fall väldigt glad över att få höra det ännu en gång. Det känns fortfarande konstigt att säga att jag var nära att dö.

Äggen var inte riktigt så mogna som vi hade hoppats på. Det var därför vi fick stanna längre eftersom att äggplocket blev framflyttat två dagar.

Det hände ju en hel massa på vår resa men jag hinner och orkar inte skriva den långa versionen nu. Den kommer när den kommer.

På äggplocket gick det bra. Jag var lite nervös då jag gick in i operationssalen och la mig på/i gyn sängen/stolen. Senast jag var i en operationssal var under förlossningen så det drog upp lite minnen och känslor. Själva narkosen var jag inte särskilt nervös över, de var i hela taget mycket seriösa och gav ett mycket seriöst intryck på kliniken. Narkosläkaren sa "Have a good sleep" och nynnade på en melodi medan jag var på väg mot drömmarnas land.

När jag vaknade var jag lite yr. Samordnaren och den kvinnliga läkaren kom och frågade hur jag mådde. De undrade om vi kunde gissa hur många ägg de fick ut? Jag säger att jag hoppas minst på två. De fick ut 15 ägg och vad de kunde se då var minst 10 var av "A-kvalité". Det var ett härligt besked!

Under tiden de gjorde äggplocket fick min man lämna spermier. Sedan fick äggen och spermierna växa samman i tre dagar.

Efter tre dagar fick vi se en blid på embryona. Det var en häftig syn! Det blev sju embryon.

Läkaren rekommenderade att vi skulle sätta in tre embryon för att öka chansen för en graviditet. Han sa att chansen för att det ska bli en graviditet ökar från att man sätter in två embryon med 50% chans, ökar till 65% för en graviditet då man sätter in tre embryon. Men det garanterar ingenting. Inte att det blir en graviditet och inte hur många embryon som fäster. Att det kan bli en trillinggraviditet är endast 3 %.

Vi valde att gå på läkarens rekommendation eftersom vi vill maxa våra chanser för att det ska bli en graviditet. Självklart har även surrogatmamman, min mamma, varit med och fattat beslutet tillsammans med oss.

Vi har alltså 4 embryon kvar på kliniken i deras frys. 


Vad väntar vi på nu?

Nu väntar vi på att vi ska göra ett graviditetstest genom blodprov för att se hur det har gått. Vi ska dit på måndag.

Får vi ett positivt resultat är det ännu för osäkert att säga hur det kommer att gå liksom det är vid alla graviditeter. Det är normalt vid v.13 som man mer "säkert" kan säga att man ska ha barn och brukar gå ut med det officiellt.


Hur gick det med bagaget?

Vi fick vår dotters väska (med alla hennes kläder och blöjor) och vår dotters vagn kvällen efter att vi hade landat. Så det var ju tur även om det var varmt för henne första dagen innan vi fick köpt nya kläder till henne.

Men vi hade nog maximal otur som fick försenat bagage även på hemvägen! Då var det min mammas väska som inte kom. Oturligt nog hade hon lagt all medicin i väskan eftersom vi var osäkra på om vi fick ha det i handbagaget utan något intyg. Så så snart vi kom hem fick vi åka till akuten för att få recept på medicinen som hon tar flera gånger om dagen, för vi vågade inte riskera något och vänta till morgonen efter. Vi löste det till sist även om det tog en massa tid efter en hemresa på närmare 12 timmar! Vi var ordentligt trötta sen!

Jag har försökt ringa försäkringar och flygbolag för att få ersättning för de försenade bagagen. Hemförsäkringen sa att vi skulle få ersättning på några tusenlappar. Men vi får väl se om vi ska betala självrisk eller något annat på det...

Hur som helst så tycker jag att det är helt ofattbart hur man kan få ersättning på försenad bagage. Man får ju ändå tillbaka det?! Och innehållet är av materiella saker som går att ersätta. Om man jämför med en förlorad livmoder som jag aldrig kommer att få tillbaka och som är oersättlig och aldrig kommer tillbaka. Men den har jag inte fått ett enda öre som ersättning för! Jag saknar ord för att beskriva hur det känns. Men skrattretande är nog det närmsta jag kan komma på just nu.

I veckan har jag för övrigt även fått svar från patientnämnden att de har mottagit min omprövning som jag skickade till dem i juli. 

Sista inlägget innan vi åker...

Sista inlägget innan vi åker...

Nu börjar det kännas lite ”overkligt” att vi äntligen är här och ska åka på lördag!

Det har varit en lång och mer eller mindre kämpig väg att nå ända hit...

För ungefär ett halvår sedan började jag söka information på allvar och tog reda på våra olika möjligheter och vägar att gå. Och nu är vi äntligen här! :)

Jag kom i kontakt med en tjej i våras som varit med om en liknande utgång av sin första förlossning som fått ett syskon genom surrogat. Att få träffa henne och höra hennes historia och få det bekräftat, att det är genomförbart och möjligt har betytt mycket! TACK för att du delat med dig av din historia!

Jag har börjat med min medicinering, jag har tagit en spruta varje morgon i sex dagar nu. Första sprutan var lite nervöst. Jag frågade om min man ville hjälpa mig, om han ville ge mig den. Det ville han inte, sprut- & nålrädd som han är. ;) Jag läste instruktionerna noga, tvättade händerna, skruvade dosen till 375, satte på nålen och tog sprutan. Nu är det inga problem alls, jag tar sprutor som om att jag aldrig har gjort något annat! ;)

De enda biverkningarna jag fått hittills är en huvudvärk som inte vill ge med sig samt att magen känns spänd och uppsvälld.

I måndags var jag på ultraljud för att göra ultraljud och follikelspårning. Då såg läkaren som har hjälpt oss tidigare att det troligtvis var minst 10 st i vardera äggstock varav sju ägg som var större än dem andra. Man kunde tydligt se att medicinen hade hjälpt, trots att jag bara hade hunnit ta tre sprutor!

Jag mailade till kliniken och fick svar att det var ett ”perfect result”, vilket kändes oerhört skönt då jag inte riktigt visste om det var ett bra resultat eller inte!

Idag har jag varit på min andra och sista undersökning här i Sverige innan vi åker, för att se om jag behöver öka min dos eller inte. 

Det var inte samma läkare som vi har träffat innan idag, kanske kan det ha påverkat resultatet..

Hon såg totalt 8 i den högra äggstocken och 6 i den vänstra äggstocken sex var större ägg.

Läkaren kunde även svara på att när äggen är mogna är de ca 20 mm. Idag mätte mina ägg ca 12-13 mm och i måndags mätte de 7-8 mm. Då ligger vi med andra ord förhoppningsvis helt rätt i tiden för vårt behandlingsprogram och jag behöver inte öka min medicineringsdos.

Min mamma & vår surrogatmamma har varit på undersökning för att se hur livmodertappen ser ut. Efter hennes undersökning fick vi svar från kliniken att hon behöver öka hennes medicineringsdos.

Imorgon ska jag börja att ta tre sprutor istället för en. Den sprutan som jag har tagit hittills har varit av den ”enkla” varianten. De nya sprutorna ska man blanda pulver med vätska och det kan tydligen vara lite krångligt. Jag har frågat en bekant som själv har genomgått IVF-behandling och tagit liknande sprutor, dessutom är hon sköterska. Jag hoppas att hon har tid att hjälpa mig imorgon, annars får jag helt enkelt läsa instruktionerna superduper noga!

Vi har fått flera lyckönskningar och hälsningar att vi ska ha en trevlig semester...

Men jag vill förtydliga att detta INTE är någon semester!

En semester för mig är att man väljer resmål efter intresse och hotel efter behov. Hade vi åkt på semester hade vi valt en turistort, åkt charter och valt ett familjehotel. Nu åker vi förvisso till ett varmare land, men vi är inte ”lediga”!

Vi kommer att ha undersökningar på kliniken varje dag. Vi åker reguljärt och har en mellanlandning, vi åker inte till en turistort och vi kommer inte att bo på ett familjehotel. Det är ingen semester, vi åker dit med ett tydligt mål; -att få ett syskon.

Ett stort TACK till er som tror på oss och visar ert stöd! Det betyder mycket! <3

Vem är surrogatmamma?

Vem är surrogatmamma?

En surrogatmamma är en kvinna som bär och föder ett barn åt någon annan. Barnet kan genetiskt vara delvis hennes eller så har en annan kvinnas ägg befruktats och sedan planterats in. Det är med andra ord en ”vanlig” IVF-behandling men det utförs i en annan livmoder. En surrogatmamma väljer själv att vara gravid åt någon annan och vet därför under hela graviditeten att hon bär barnet åt någon annan. Självklart finns det alltid risker med att vara gravid, liksom det gör vid alla graviditeter. Men det är därför man som surrogatmamma måste ha fött minst ett barn sedan innan så man vet att hon klarar av att föda. Det finns flera länder där man kan få barn genom en surrogatmamma idag. 


Jag försöker läsa en bok, när jag har lite tid över som jag egentligen inte har. Boken är skriven av en kvinna i USA som har varit i ungefär samma situation som oss. Precis som vi, ville de också ha syskon till deras förstfödde. Hon fick barn genom en surrogatmamma. I boken beskrivs en typiskt surrogatmamma som en kvinna som är empatiskt, snäll, givmild i 21-45 års åldren som har minst 2 barn och grundskoleutbildning. 75% är gifta och har fulltids arbeten. Majoriteten är uppväxta i kristet samhälle. Motivation till att bli surrogatmamma kan vara att hon: A) gillar att bli gravid B) har tidigare enkla, okomplicerade graviditeter C) en möjlighet att känna sig speciell D) medkänsla för barnlösa par etc..

Den kvinna som ska vara vår surrogatmamma stämmer in på flera av de ovannämnda alternativen. Hon har själv haft flera lyckade graviditeter och förlossningar. Hon har alltid gillat att vara gravid. Hon har liksom jag fått genomgå flera olika tester för att se om hon och hennes kropp klarar av en graviditet. Hon är en mycket kärleksfull och älskvärd person. Inte bara för att hon ska vara vår surrogatmamma utan för att hon alltid har funnits där för mig och många andra. Hon är den bästa vännen, frun, svärmorn, mormorn och mamman. Och jag vet att jag inte är ensam om att tycka det! Hon är min bästa vän och gör det finaste man kan göra för någon annan och lånar ut sin livmoder. Hon är min och världens bästa mamma!


Det är långt ifrån självklart att man ställer upp som surrogatmamma. Men jag tror att de flesta mammor (och pappor) tänker att de vill göra allt för sina barn. Däremot är det inte alla som kan göra allt. Jag kommer tyvärr aldrig att kunna göra samma sak för vår dotter. Men förhoppningsvis har man kommit längre och skapat fler möjligheter och alternativ tills dess. I dagarna har man även kunnat läsa om livmodertransplantationerna som genomförts för första gången i Sverige. Jag hoppas att det kommer att bli lyckade resultat! Eftersom någon livmodertransplantation inte är ett alternativ för oss har vi valt en annan väg som är minst lika bra, om inte bättre som vissa forskare menar. Surrogatmetoden går snabbare tidsmässigt än livmodertransplantationen och medför mindre kirurgiska ingrepp, vilket är bättre för kroppen och innebär mindre risker. Vi hade aldrig valt surrogat om det inte var ett bra alternativ enligt läkarna. Nu har vi fått klartecken och nu får vi hoppas på det bästa!

Jag har ofrivilligt fått acceptera att jag aldrig kommer att bli gravid igen.

Vi ska alltså åka till en klinik i södra europa för att få hjälp eftersom att vi inte kan få någon hjälp här i Sverige. (Livmodersinfertila är den största gruppen av infertila kvinnor i Sverige som fortfarande helt saknar behandling.) Vi kommer att göra en s.k. IVF-behandling. Jag tar mediciner för att öka min äggprodunktion. Mina ägg kommer att plockas ut för att sedan befruktas med min mans spermier. Sedan ska de växa till sig till några förhoppningsvis "starka" embryon. Därefter kommer embryon att placeras i min mammas livmoder. Det är det sista momentet som är det enda som skiljer sig från en "vanlig" IVF-behandling.
Därefter åker vi hem och håller tummarna för att embryona fäster ordentligt! Och sedan håller vi tummarna för en lyckad och fullgången graviditet!

Nu är biljetterna bokade och vi åker om mindre än två veckor!

Härligt med positiva reaktioner!

Idag fick jag ett oväntat och mycket glädjande besök på jobbet! Jag förvånas nästan över hur energigivande det är, att om så bara för en liten stund, få träffa personer som bryr sig om oss och våra planer, faktiskt pratar och ställer frågor om det! Det var min pappas faster, kusin och mina sysslingar som dök upp helt oväntat, på väg hem. De bor några timmar härifrån så det blir inte att man ses så ofta tyvärr. Men vilken tur att jag har börjat att blogga så att de, liksom många andra, kan följa med i hur det går för oss och våra framtidsplaner. 

Det var synd bara att min man inte var med så att även han fick uppleva och höra lite positiva reaktioner. Det är väl dels en kombination av att han inte pratar om våra planer med särskilt många personer men även för att han tråkigt nog är "rädd" för vad folk tycker och ska tycka om det. 
Som med de flesta saker som enligt "alla" är avvikande, annorlunda eller påfrestande så vet inte alla männsikor hur de ska vara som person eller hur/vad de ska tycka om det.
Person A: uttrycker sina tankar om det, håller med och stöttar personen i situatinen, tycker att det är bra osv 

Person B: uttrycker sina tankar om det, håller inte med och är inget stöd, tycker det är dåligt osv

Person C: uttrycker sig inte alls om det och håller tyst. Kommer det på tal låtsas man inte höra eller byter samtalsämne.

Vi har redan sedan tiden efter förlossningen börjat inse att vänner & familj som man trodde skulle finnas där eller som man inte trodde skulle finnas där för oss inte riktigt stämmer överens med hur vi hade föreställt oss. Du har säkert själv upplevt en liknande situation där du märkt skillnaden i hur personen agerar eller inte. Det kan handla om allt från sjukdomar, dödsfall, arbetssituationer, boendesituationer, förhållanden & relationer eller fertilitetssituationer.

Frågan är hur du vill bli bemött när du hamnar i en sådan situation?

Och vilken person är du för andra när dem är i en sådan situation?

När vi nu går en mycket oviss och osäker framtid till mötes betyder det mycket att veta att det finns folk som stöttar och finns där för oss, oavsett hur det går! TACK för att ni finns!

I förra veckan tittade jag på tv-programmet Plus som tog upp ämnet med reklam på bloggar. Jag har funderat på om det skulle vara någon mening med att ha reklam på min blogg för att "tjäna" lite pengar. Men då det inte känts som någon bra idé fick jag det även bekräftat efter att ha tittat på programmet att det inte är något för mig. 
Istället har jag funderat på att öppna en fond där man kan bidra genom att skänka pengar som går direkt till vår ”finansiering” av våra framtidsplaner. Jag vet inte om det är någon bra idé men jag säger som Gunde: "Ingenting är omöjligt!"

Vi skulle i sådana fall vara otroligt tacksamma för allt vi får, varenda liten krona!

Det kanske kan vara en lösning tills den dagen jag köper en triss med vinst eller att en miljonär vill stötta oss med ett bidrag...

Nu tickar klockan iväg. Jag får väl drömma vidare helt enkelt...

September - det känns som dan före dan...

September - det känns som dan före dan...

Du känner säkert igen känslan från när du var liten. Dagen innan julafton eller dagen innan ens födelsedag, man kunde inte riktigt sluta tänka på vad som skulle ske eller sova ordentligt för man var så uppspelt och nervös. Den känslan går jag och bär på just nu i kombination av stress och nervositet över att jag inte har koll på allt. Inte nog med att vi har resan framför oss med all planering av allt praktiskt kring det, vi börjar snart en mer eller mindre omfattande medicinering inför själva behandlingen på utlandskliniken. Vi ska åka i månadsskiftet! Jag var på ett besök hos en barnmorska idag för att få lite klarhet i hur jag ska göra med alla sprutorna, tre olika, och det visade sig att det inte var så enkelt. Jag var dåligt påläst och glömde ta med själva sprutan så att vi kunde se hur den såg ut. Jag trodde att det skulle räcka att titta på en youtube-film som jag sett tidigare där de visar hur man ska göra och sedan förklarar barnmorskan hur man ska göra. Men jag hade missuppfattat, det var ju inte ens den sprutan som var den ”svåra” sprutan. Barnmorskan ringde upp mig och försökte förklara för mig men vi kom fram till att vi bokar in en ny tid då jag TAR MED MIG alla de tre olika sprutorna för att jag ska kunna få bättre koll. De är så snälla och hjälpsamma på min barnmorskemottagning så jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem sedan. Man kan kanske tycka att jag borde kunna gå dit och ta sprutorna. Men nej. Återigen. Eftersom att det inte finns någon lagstiftning kring surrogat i Sverige får klinikerna inte utföra behandlingar. Om dessa sprutor är behandling eller ej det vet jag inte, man hade säkert kunna ha en annan benämning för det. Men eftersom att jag ska ta sprutor under 11 dagar och som mest 3 sprutor under en dag på olika tider är det rent praktiskt inte genomförbart. Jag får liksom andra kvinnor i min situation helt enkelt lära mig att ta dem själv. Rädd för att ta själva sprutan är jag inte. Men rädd för att göra fel och på så vis ha förbrukat en spruta, det är jag nervös inför då jag inte har tagit sprutor på mig själv (eller andra) förut. Jag har recept på det antal sprutor jag ska ta, och inte en eller två i reserv så det finns inget utrymme för misstag. Ett prisexempel på en spruta är 1823,50:- Jag ska ta 19 sprutor totalt.

Nu börjar även mitt reseledarjag att bli nervös över detta med bokning av biljetter, hotell etc. Eftersom det nu går mot lågsäsong finns det färre charterplan och för att underlätta så att vi landar så nära kliniken som möjligt kommer vi att åka reguljärt med mellanlandning i Istanbul, Turkiet. På hemresan verkar det vara en mellanlandningstid på 2,5 tim, det borde vara överkomligt. Men vad skönt det kommer att kännas när vi har bokat! Då är det en mindre sak jag behöver fundera och bekymra mig över! 

Samtidigt som allt detta är vi mer eller mindre mitt uppe i en flytt. Om allt går enligt planerna ska vi vara färdigflyttade innan vi åker i slutet på September. Och det måste vi så det får bli så helt enkelt! Jag är så oerhört tacksam för min fina familj och mina fina vänner som hjälper till med detta! Utan er hade det inte gått!

Min man arbetar under veckan på annan ort vilket medför lite mer trixande i praktiken när det  gäller att få ihop vardagen. Det känns lite ensamt och tomt men allt går om man vill. Inte sant?

Om du är en person i min närhet och har uppfattat mig som lite frånvarande eller tankspridd så är det inte helt omöjligt. Just nu är jag och min man inne i vår mest händelserika och hektiska period (om än mer än vad dagarna efter förlossningen eller dagarna före vårt bröllop var). Vi har minst sagt riktigt mycket omkring oss varför jag förmodligen heller inte kommer att kunna vara lika flitig med min blogg. Men jag hoppas och önskar att du har överseende med detta och att du håller tummarna så hårt du kan för oss! Det är nu det gäller. All in! ;)

Jag kommer självklart fortsätta att skriva om hur det går för oss med allt! Fortsättning följer...

Då börjar vi....

Då börjar vi....

Nu kan man äntligen säga att vi har kommit igång med vår ”bebisverkstad”. Även fast vi har långt kvar tills det ens finns någon bebis att prata om. Jag har nu börjat med hormontabletter för att jag ska hamna i takt med den tilltänkta surrogatmammans menstrationscykel. Även hon kommer att ta hormontabletter för att vi lättare ska kunna styra över när vi båda ska ha ägglossning. När vi väl är synkade kan vi börja med de andra medicinerna och påbörja behandlingen, för att sedan åka till utlandet och fullfölja behandlingen.

Vad betyder detta med synkroniserad menstrationscykel & ägglossning egentligen?

Det är inte det enklaste att hålla reda på. Det är nog först när man har svårt att få barn som man läser på och lär sig om hur det faktiskt går till. För inte tänkte vi speciellt mycket på menstrationscykelns längd eller exakt när jag skulle ha ägglossning. Vi fick en dotter ändå! :) Nu är det desto mer som måste klaffa!

Här kommer en liten förklaring:

Menscykeln räknas från första dagen i en mens till första dagen i nästa mens. Den brukar vara omkring 28 dagar. Ungefär mitt i menscykeln sker ägglossningen. Regelbunden mens betyder att mensen kommer med jämna intervall på 25-32 dagar. Tiden mellan mens kan variera upp till fyra dagar för varje enskild kvinna utan att menscykeln räknas som oregelbunden. Kvinnor beräknas ha ägglossning mellan 12 och 16 dagar före den dag man väntar sin nästa mens. Eftersom jag inte har någon livmoder har jag heller ingen mens. För att vi ska kunna få ett barn genom surrogat behöver vår ägglossning infalla samtidigt för att kunna plocka ut mina ägg, göra en provrörs befruktning, odla till embryon och sedan sätta in embryon i surogattmammans livmoder.

Hur många embryon ska vi sätta in? 

Det är en fråga vi går och funderar över just nu. Det finns flera för- och nackdelar med att sätta in ett, två eller tre och inget garanterar att det blir det antal man sätter in eller ens något över huvudet taget.

I morgon börjar jag arbeta 80%. Vår lilla dotter ska börja i förskola. Det är mycket blandade känslor för min del. Jag är jätteglad att jag faktiskt har ett arbete där jag trivs och känner att det är roligt, samtidigt som det känns jobbigt att ”lämna bort” vår dotter. Men det hänger kanske ihop med att vi inte kan få några fler barn. Jag har hela tiden känt att ”får jag bara ett barn måste jag ta till vara på det!”  Sen om vår plan går som vi hoppas på har jag förmodligen jobbat upp min föräldrapenning då vi får tillökning. Innan vår dotter kom studerade jag vilket gjorde att jag fick en betydligt mycket lägre föräldrapenning än vad jag kommer få sedan. Så oavsett försöker jag tänka att det kommer att gynna oss alla i längden med en något förbättrad ekonomi. Jag ska bara få min hjärna att övertala mitt dåliga mammasamvete också. ;) Jag menar inte att klanka ner på andra familjer som har sina barn på förskola eller annan omsorg, jag delar bara med mig utav mina egna känslor! 

För ens barn är ju det käraste man har, visst vore det konstigt om det inte kändes jobbigt att lämna bort det?

Svar till patientförsäkringens ställningstagande

Svar till patientförsäkringens ställningstagande

Då sitter jag här och har bakat ihop ett brev till patientförsäkringen trots att jag till en början tänkte att jag skulle släppa det och gå vidare. Det är ju inte så enkelt att släppa bara sådär, när det fortfarande känns ”orättvist” att man inte fått någon ersättning för något som kommer att påverka en för restan av livet. Men samtidigt kan inga pengar i världen ersätta min förlorade livmoder, det kan däremot ses som ett slags ”plåster på såret” och bidra till ett syskon.

Jag ringde hur som helst till mitt skadeteam på patientförsäkringen och förklarade att både jag och min man tyckte att efter man läst deras svar på min anmälan kändes det inte som att vår version av förlossningen framkommit riktigt. Jag förklarade även att det inte är behandlingen som jag klagar på. Jag är evigt tacksam för att jag sitter här! Man vill ju inte heller hänga ut någon så att den hamnar i ”klisteret”. Men det sa dem att ingen gör, man har rätt att utreda sådana fall. Det vi vill ifrågasätta är varför man inte gjorde något tidigare. Det finns flera ”luckor” i min journal under kvällen/natten då den nya barnmorskan kom, och hon kom att lämna oss mer eller mindre ensamma stora delar under själva förlossningen. Vi har vid de få tillfällen som barnmorskan kommit till oss frågat hur jag ska göra och hon svarade då att jag känner vad jag ska göra när det är dags. Men problemet var att jag inte kände några direkta värkar. 

Det jag tror är att om man hade lyssnat på mig och sett att jag faktiskt inte hade några direkta krystvärkar så är jag övertygad om att utgången hade sett annorlunda ut. Vi kände att det inte var någon som lyssnade utan utgick ifrån att jag var en gnällig förstagångsföderska. 

Men faktum kvarstår, min mage var ordagrant stenhård från mitten av graviditeten tills förlossningskvällen vid midnatt och sedan blev den ”livlös” och värkarna avtog. Först närmare fyra timmar senare påbörjar man kejsarsnittet och läkarna ser med detsamma att något inte är som det ska.

Hade man påbörjat igångsättningen tidigare eller gjort kejsarsnittet tidigare då menar jag att det funnits större chans att rädda min livmoder. Innan den gav upp.

I brevet ställer jag två frågor till patientförsäkringens läkare för att se om dem kan komma fram till något och om jag kan få något svar på mina frågor. 

Hade man kunnat rädda livmodern om man påbörjat igångsättning tidigare eller gjort kejsarsnittet tidigare?

Föranleder utgången av min hysterektomi på grund utav en skada, olycksfall eller sjukdom?

Eftersom att detta är så ovanligt så har jag heller inte fått något svar på vad det var som hände eller varför det hände. Varför räknar jag inte med att kunna få svar på. Men om de kan säga att det var en skada, olycksfall eller sjukdom så tycker jag att jag borde kunna gå vidare med det med min privata försäkring. Även om de säger att jag inte har rätt till någon mer ersättning.

Vi får väl se. Det är en riktig djungel detta! Det känns kanske som att man borde ha kontakt med en jurist inom området? Men det finns nog ingen inom området eftersom att detta är ett så ovanligt fall. Men som sagt, jag ger det en sista ”chans” för att försöka få svar på mina frågor och om de skulle anse att det hade haft betydelse att påbörja behandling tidigare så kanske det kan vara ett skäl till att få ersättning. 

Hur går det med våra syskonplaner?

Just nu är det lite stop i maskineriet. Våra cyklar har hamnat i otakt vilket inte är så bra eftersom hela behandlingsplanen bygger på att vi är synkroniserade. Det är mycket psykisk påverkan genom en viss del nervositet och stress. Men vi står mer eller mindre i startgroparna. Vi väntar bara på startskottet...

Så fort vår gynekolog är tillbaka från semestern får vi se till att göra en undersökning och se hur det ligger till om det inte löser sig av sig självt snart. Jag har ju alla mediciner till förbehandlingen här hemma. Den utländska kliniken råder oss nu att vi båda ska ta hormoner för att vi ska hamna tillbaka i samma cykler. Jag gör mitt bästa för att hålla ”huvudet kallt” och hoppas på att det löser sig snart så att vi kan gå vidare!






Känner du möjligtvis till en jurist som kan vara intresserad utav mitt fall eller har något tips om hur jag kan gå vidare får du väldigt gärna höra av dig till mig! Lämna en kommentar eller skicka ett mail till levavidareutanlivmoder@hotmail.se


Alla är givetvis välkomna att lämna kommentarer eller ställa frågor! Jag ser på statistiken att det är flera som är inne på bloggen och det skulle bara göra skrivandet roligare med fler kommentarer eller frågor!

Igår var en vacker dag och då kom brevet jag väntat på...

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg och berätta om att vi har en härlig semester och mer eller mindre har tagit semester från allt som har med detta och göra, bara för ett litet tag. Men så kom detdär brevet som jag har väntat på sedan jag skickade in min skadeanmälan till patientförsäkringen i mars. Motiveringen är ganska lång, och både min man och jag tycker att det känns som att dem inte har förstått hur vi menar eller har upplevt hela förlossningen.. Men frågan är om man orkar gå vidare och överklaga i domstol?!

Jag har fotat brevet med motiveringen för den som är intresserad av att läsa hela utlåtandet. Jag hade egentligen tänkt att lägga upp en härlig semesterbild.

Vad har jag att välja på att göra nu? 

- Tänka att nu har jag i alla fall försökt och gjort vad jag har kunnat gällande patientförsäkringen, tänka att läkarna faktiskt gjorde allt dem kunde, glömma och gå vidare och lägga all fokus på våra kommande planer...

Eller...

- Fortsätta med ärendet, försöka att få vår bild förtydligad och "erkänd" av förlossningen, gå vidare till domstol? Gissar att man behöver en advokat och dem är ju inte helt gratis vad jag har förstått. Jag antar att det kan bli en både tidskrävande och energikrävande process. 

"Pest eller Kolera" kanske man kan likna det vid. Känns som att vi har nog med tidskrävande och energikrävande planer framför oss. Hur många "projekt" orkar man ha igång samtidigt?!

Det som fortfarande känns mycket irriterande är att trots att vi hade alla försäkringar som mer eller mindre fanns så fick vi ändå inte ett öre för min förlorade livmoder. Jag jämför med min knäoperation där man konstaterade att den nedsatta rörelseförmågan motsvarar 4% invaliditet och för det fick jag en ersättning på 10.000 kronor. Men när man helt och hållet förlorar sin livmoder och enligt mig får en mycket större invaliditet i den bemärkelsen att man faktiskt inte kan bli gravid, så tycker jag att det borde vara ett självklart ersättningsberättigat ärende. Men det verkar som att det inte finns någon försäkring som täcker detta...

Nu låter det kanske som att jag är lite bitter eller nedstämd. Men faktiskt inte. Jag försöker tänka positivt och tänker på den medvind vi haft på sista tiden på flera andra punkter. Vi har fått förskoleplats till vår dotter, jag har fått gå upp i tjänst och så har vi andra boendeplaner vilket kommer att påverka vår ekonomi positivt. 

Man kan inte få allt? Eller? Vad hade du gjort i min situation?

Hoppas att ni har en HÄRLIG SOMMAR!

Risker & chanser

Risker & chanser

Nu har vi fått äntligen ett lån på banken! Efter att ha varit som en riktig enveten fästing, som hoppar på och suger ut det man vill ha, så tre bankmöten senare har vi fått det vi ville ha - ett lån! Jag frågade samtliga banker, men det var inte många som var intresserade för det första. Dels så är det semestertider och några banker sa konstigt nog att man inte kan låna pengar då?! Sedan så var de inte helt övertygade om att bevilja ett lån utan säkerhet. Dem lånar alltså hellre ut pengar till ett föremål där det finns ett värde. För oss finns det ett oerhört stort värde i ett barn! Men det är inte riktigt så bankerna tänker... Jag tror bestämt att anledningen till att vi fick ett lån var för att vi fick tala med en bankkvinna och inte en bankman. Moderskänslorna talar sitt egna undermedvetna språk. 

Att jag får byta bank rör mig inte det minsta. Har man en bank som inte vill hjälpa sina kunder kanske det är dags att byta?!
Tyvärr fick vi även en saftig ränta med lånet, men man kan ju inte få allt?! Förhandlaren i mig kunde inte hålla tyst utan frågar vad man kan få billigare på något annat. Jag såg hur min man tyckte att det var jobbigt, men det lönade sig! Bankkvinnan bjöd på serviceavgiften året ut, för oss båda! Kanske inte jättemycket i sig men många bäckar små, som det heter...

Nu har jag även varit och hämtat ut mitt pass. Blev inget snyggt foto direkt, men det viktigaste är att det är giltigt (och att man ser att det är mig). Men hur bra kan ett foto egentligen bli när man blir tillsagd att ”se rakt in i kameran, du får inte luta på huvudet eller se glad ut, du ska göra ett så neutralt ansiktsuttryck som möjligt”. Känns mer som ett sådant foto polisen tar på deras fångar?! För er som inte har ett nytt pass kan jag informera er att det nu finns tre bilder, två i svart/vitt och ett i färg. Man ska dessutom skriva sin signatur ännu en gång, när man hämtar ut det. Alltid är det något nytt. 

Nu har vi även fått ett riktigt fullständigt behandlingsschema från vår utländska klinik som ska hjälpa oss. Vi har valt att flytta fram det en månad för att det ska underlätta med allt runt omkring. Vi behöver några fler undersökningar innan vi åker för att se hur vi svarar på medicinerna och om de har den effekt vi hoppas på. Eftersom vår gynekolog har semester känns även det som en anledning till att vänta tills hon är tillbaka. För att slippa blanda in fler parter och riskera att hamna hos ”fel” person. 

Denna resa är mycket påfrestande! Både för mig och min man. Dels så tar allt administrativt en massa tid och energi. Ovissheten i kombination med nya ”hinder” som hela tiden dyker upp blir som större eller mindre bromsklossar både i praktiken och i känslorna. Visst har jag tänkt tanken ”Är det verkligen värt allt dethär?!” Men jag känner hela tiden oavsett hur jobbigt det är eller hur stort hinder som står i vägen att min längtan efter ett syskon och ett barn till inte kommer att kunna försvinna förrens vi gjort ett riktigt försök. Tyvärr finns det inga garantier för att vi faktiskt kommer att få ett barn även om vi gör allt vi kan i detta försök. Och tyvärr så kostar det en riktigt stor slant även om detta är vår bästa och billigaste chans just nu! Varför låta bli eller vänta?!

Garantier, risker och chanser finns med oss alla i hela livet fast i olika former. Oavsett vad vi väljer för resor. Oavsett vilket liv man väljer att leva. Skillnaden är att dem tar sig i olika storlekar, varianter och perioder. För det är väl just det som är att leva?!

* Den som undviker alla risker missar också alla sina chanser *

Vilka risker tar du??? 

Lämna blod?

Lämna blod?

De två senaste dagarna har varit mer eller mindre innehållsrika. Jag förvånas nästan själv över hur mycket jag faktiskt hinner med ibland. Men nu känner jag hur det börjar grusa i ögonen och energin börjar ta slut för denna dag. Här kommer en kort sammanfattning av vad jag har hunnit med:

Jag har fått recept som vi behöver för vår behandling och gjort beställning på apoteket.

Jag har pratat med alla banker för att försöka få ett lån. 

Jag har varit på bankmöte och fått ett lån! Men vi ska på ännu ett möte imorgon.

Jag har förnyat mitt pass. (Det var lång kö och så tyckte de att jag hade för många namn)

Jag har mailat utlandskliniken och frågat om det är möjligt att flytta fram det en månad.

Jag har kopierat bipacksedel och bruksanvisning på några av medicinerna.

Jag har samlat alla provsvar och information i en pärm så jag vet vart jag har allt. För nu börjar det bli en del papper...

Och så försöker samtidigt jag mellan allt detta vara bästa mamman och hinna leka och busa med vår underbara dotter. Bästa hustrun och hinna med att umgås med min man. Och hinna med hemmet och mitt jobb med dess kommande planering. 

Jag fick ett meddelande från en gammal kollega som skrev att min blogg hade berört henne. Bland annat med hjälp av vad jag skrivit på min blogg tog hon beslutet att bli blodgivare vilket hon har funderat på en längre tid. Det tycker jag är en mycket fin tanke och ett bra beslut! Faktum är att hade det inte funnits blod vid min förlossning hade jag heller inte suttit här.. Så känner man att man vill göra något finns det faktiskt alltid något just DU kan göra för någon annan! Bli blodgivare och Lämna blod!

Jag ser att det har blivit fler läsare på min blogg, just nu har det kommit upp i 3073 st. 

Tänk om alla dem hade gett oss en krona, då hade vi fått mer än vad vi fick av försäkringsbolaget! Sjukt!

Jag kan förstå min mans tanke och håller väl med till viss del. Det handlar inte om att vi vill tigga pengar, men vi tycker att vi borde fått mer pengar från försäkringsbolagen. Jag har funderat på att ringa och fråga dem en sista gång, men just nu har jag inte energi till det!

Jag tar gärna emot dina frågor eller synpunkter! Vad tycker DU? Lämnar DU blod?