Nu är vi hemma igen!

Nu är vi hemma igen!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag antar att du liksom de andra som har frågat funderar på samma fråga. "Hur gick det?!"
Jag önskar att jag kunde ge ett rakt och enkelt svar om det blir ett syskon eller inte och om vår dotter ska bli storasyster eller inte. Men det kan jag inte. Ännu...
Man kan väl säga att det gick enligt planerna. Men vi kan inte ta ut något i förskott och säga hur det kommer att gå. Det är fortfarande en lång väg kvar även om vi samtidigt har kommit väldigt långt.

Vi har nu varit hemma i en vecka. Det blev förlängt eller försenat två dagar varför vi fick stanna lite längre än vi hade planerat från början. Tur att vi köpte ombokningsbara biljetter! Sedan fick vi raskt återgå till vardagen med arbete, förskola och vårt kaos av ännu ouppackade flyttkartonger i nya lägenheten.

Jag har fått höra från från flera håll och fått meddelanden om att jag bör uppdatera bloggen. Och självklart vill jag det! Det är ju bara detta med att få tiden att räcka till.. Och så vill jag skriva om allt som hände och som vi var med om.

Det var absolut inga problem när vi åkte ner. Vår dotter var så duktig! Det var första gången vi flög så vi visste inte alls hur det skulle gå, om hon skulle tycka att det var jobbigt eller roligt. Hon tyckte det var roligt! När vi hade mellanlandat och gått på det andra planet hade vår dotter redan somnat innan planet lyfte och sov hela den flygturen! 

Väl framme på destinationen såg vi hur bagagebandet stannade utan att all vår packning hade kommit med. Typiskt! Jag fick göra en anmälan till en kvinna som knappt kunde någon engelska i hopp om att hon förstått vad jag sagt. Jag fick en s.k. "missing rapport" men inte kände jag mig lugnare med den.

Vi gick ut till ankomsthallen och där stod en man och höll ett papper med mitt namn på. Vi gick fram och hälsade. Han verkade inte heller kunna någon engelska. Trots att det var midnatt var det varma vindar och en fuktig luft som mötte oss. Vi fick hoppa in i en bil där ett annat par satt och väntade. Vi förstod senare att även de skulle på behandling på kliniken men de släpptes av vid ett annat hotell.

Som tur var tog det knappt 30 min till vårt hotell från flygplatsen. Det var en mäktig entré med vakter och glaskristaller i taket som är större än hela vårt vardagsrum. När vi kom upp till rummet var det sova som gällde! Vi var trötta efter resan och spända inför morgondagen.

Vid första mötet på kliniken fick vi träffa en kvinnlig läkare som vi hade mycket kontakt med under vår behandling. Hon pratade bra engelska (jämfört med alla de andra) och var lätt att förstå. Hon förklarade hur planerna såg ut och att vi skulle få träffa den manliga överläkaren som äger och driver kliniken. Han var en äldre man som satt på sitt kontor med ett undersökningsrum i anslutning till kontoret. De gjorde ett ultraljud på mig för att se hur mogna äggen var. 
Den kvinnliga läkaren frågade om min mamma hade burit vår dotter eftersom jag inte har någon livmoder. Nej svarade jag och förklarade att jag var gravid med flera komplikationer. Förlossningen blev till slut kejsarsnitt där livmodern inte ville dra ihop sig och att de opererade bort den i livsuppehållande syfte. 
"Oh, you were unlucky" sa hon.
Då svarade den manliga läkaren som tidigare varit helt tyst under ultraljudet. "No, you were very lucky to be alive. It´s a very serious complication, so you are lucky to be alive!"
Jag svarade att jag är glad att det gick så bra med vår dotter.

Det är svårt att förklara. Men på något vis känns det som en slags komplimang när en läkare som arbetar inom området säger att jag ska vara glad och att jag hade tur som överlevde min förlossning. Han vet vad han pratar om och han hade inte behövt säga det till mig om det inte vore för att han ville säga det. Jag blev i alla fall väldigt glad över att få höra det ännu en gång. Det känns fortfarande konstigt att säga att jag var nära att dö.

Äggen var inte riktigt så mogna som vi hade hoppats på. Det var därför vi fick stanna längre eftersom att äggplocket blev framflyttat två dagar.

Det hände ju en hel massa på vår resa men jag hinner och orkar inte skriva den långa versionen nu. Den kommer när den kommer.

På äggplocket gick det bra. Jag var lite nervös då jag gick in i operationssalen och la mig på/i gyn sängen/stolen. Senast jag var i en operationssal var under förlossningen så det drog upp lite minnen och känslor. Själva narkosen var jag inte särskilt nervös över, de var i hela taget mycket seriösa och gav ett mycket seriöst intryck på kliniken. Narkosläkaren sa "Have a good sleep" och nynnade på en melodi medan jag var på väg mot drömmarnas land.

När jag vaknade var jag lite yr. Samordnaren och den kvinnliga läkaren kom och frågade hur jag mådde. De undrade om vi kunde gissa hur många ägg de fick ut? Jag säger att jag hoppas minst på två. De fick ut 15 ägg och vad de kunde se då var minst 10 var av "A-kvalité". Det var ett härligt besked!

Under tiden de gjorde äggplocket fick min man lämna spermier. Sedan fick äggen och spermierna växa samman i tre dagar.

Efter tre dagar fick vi se en blid på embryona. Det var en häftig syn! Det blev sju embryon.

Läkaren rekommenderade att vi skulle sätta in tre embryon för att öka chansen för en graviditet. Han sa att chansen för att det ska bli en graviditet ökar från att man sätter in två embryon med 50% chans, ökar till 65% för en graviditet då man sätter in tre embryon. Men det garanterar ingenting. Inte att det blir en graviditet och inte hur många embryon som fäster. Att det kan bli en trillinggraviditet är endast 3 %.

Vi valde att gå på läkarens rekommendation eftersom vi vill maxa våra chanser för att det ska bli en graviditet. Självklart har även surrogatmamman, min mamma, varit med och fattat beslutet tillsammans med oss.

Vi har alltså 4 embryon kvar på kliniken i deras frys. 


Vad väntar vi på nu?

Nu väntar vi på att vi ska göra ett graviditetstest genom blodprov för att se hur det har gått. Vi ska dit på måndag.

Får vi ett positivt resultat är det ännu för osäkert att säga hur det kommer att gå liksom det är vid alla graviditeter. Det är normalt vid v.13 som man mer "säkert" kan säga att man ska ha barn och brukar gå ut med det officiellt.


Hur gick det med bagaget?

Vi fick vår dotters väska (med alla hennes kläder och blöjor) och vår dotters vagn kvällen efter att vi hade landat. Så det var ju tur även om det var varmt för henne första dagen innan vi fick köpt nya kläder till henne.

Men vi hade nog maximal otur som fick försenat bagage även på hemvägen! Då var det min mammas väska som inte kom. Oturligt nog hade hon lagt all medicin i väskan eftersom vi var osäkra på om vi fick ha det i handbagaget utan något intyg. Så så snart vi kom hem fick vi åka till akuten för att få recept på medicinen som hon tar flera gånger om dagen, för vi vågade inte riskera något och vänta till morgonen efter. Vi löste det till sist även om det tog en massa tid efter en hemresa på närmare 12 timmar! Vi var ordentligt trötta sen!

Jag har försökt ringa försäkringar och flygbolag för att få ersättning för de försenade bagagen. Hemförsäkringen sa att vi skulle få ersättning på några tusenlappar. Men vi får väl se om vi ska betala självrisk eller något annat på det...

Hur som helst så tycker jag att det är helt ofattbart hur man kan få ersättning på försenad bagage. Man får ju ändå tillbaka det?! Och innehållet är av materiella saker som går att ersätta. Om man jämför med en förlorad livmoder som jag aldrig kommer att få tillbaka och som är oersättlig och aldrig kommer tillbaka. Men den har jag inte fått ett enda öre som ersättning för! Jag saknar ord för att beskriva hur det känns. Men skrattretande är nog det närmsta jag kan komma på just nu.

I veckan har jag för övrigt även fått svar från patientnämnden att de har mottagit min omprövning som jag skickade till dem i juli.