Vad gör vi nu?
Vi är nu i en situation där vi inte kan få fler barn på egen hand och vi har gjort ett kostsamt och minst sagt krävande försök på alla tänkbara sätt. Tyvärr misslyckades det och frågan är nu hur vi ska ta oss vidare...
Allt jag önskade var ett barn till att hålla kär
Nu funderar jag på hur det kunde bli såhär
Trots att vi älskar varandra så känns det som att vi glider isär
Den ständiga frågan; Hur & varför har vi hamnat här?!
Min mamma som var den tilltänkta surrogatmamman vill självklart veta hur vi tänker för att hon ska kunna planera sin framtid. Hon ställer gärna upp en gång till. Hon vill ju bara vårt bästa. Likaså min pappa. De stöttar oss till fullo, enligt mig.
Så hur enas man som makar i en sådan här stor, svår och komplex fråga?
Jag vet inte. Jag trodde att vi hade kommit fram till ett beslut. Att vi skulle försöka en sista gång. Det var resultatet efter en middag och diskussion på flera timmar för ungefär en vecka sedan. Men efter gårdagens backslag har jag åter kastats tillbaka på ruta ett...
En del av mig tyckte att det kändes så skönt att vi hade kommit fram till ett beslut. Det kändes som att vi äntligen kunde komma vidare i vårt liv och lämna allt det andra bakom oss och fokusera framåt på den familj vi är nu.
Samtidigt som en annan del av mig tyckte att det kändes enormt sorgligt att ”bara” ge upp och aldrig göra något mer försök igen.
Det är säkert jättesvårt att som utomstående förstå hur det känns och vad det faktiskt är vi går igenom. Det är så många trasiga bitar som inte vill passa i vårt pussel. Sorgen, besluten, obesvarade frågor, osäkerheten inför framtiden, oförstående bekanta och vardagen...
Vad vill jag?
Jag vill nog inget konstigare än det de alla flesta andra människor vill - Leva Lycklig
Det finns inget som säger att jag kommer bli lycklig bara för att vi får ett barn till. Men som jag känner, så är det troligtvis en bra medicin för att lindra min sorg. Nu finns det ju inga garantier inom IVF-biologin, utan det är naturens egna oskrivna regler som vi får spela efter. Skulle vi ha otur ännu en gång då skulle jag i alla fall känna att vi minsann har gjort allt vi har kunnat!
Då kan jag se mig själv i spegeln. Då kan jag svara på frågan om vi har gjort allt.
Då kan jag förhoppningsvis, när den dagen kommer, svara min dotter på frågan varför hennes mamma inte varit gravid igen.
Men nu är vi ju två i detta beslut. Hade det inte varit ekonomi inblandat i det hela då hade min man inte tvekat som nu. Han vill att jag ska vara lycklig precis lika mycket som jag vill att han ska vara lycklig. Det är helt galet hur något som borde förena varandra kan få en motsatt effekt. Och det handlar om ett beslut!
Ska jag försöka tänka om och pröva att försonas med tanken att vi redan har gjort ett försök och att det försöket får vara nog. Min man tror att det är rätt beslut och att han kommer vara lycklig då.
Eller ska jag stå fast vid beslutet som jag trodde att vi hade tagit. Ett försök till och det är det sista. Då tror jag att jag kommer ha lite enklare att känna mig ”nöjd” och bli lycklig i den situation vi är i då. Och då kan vi båda två, hela familjen, leva lyckliga i alla våra dagar...
Det känns som att jag står i en stor hink. Jag går runt, runt men jag kommer ingen vart. Jag är så trött på att vara fast i denna ofrivilliga och omöjliga situation.
