Testa hit och testa dit

Testa hit och testa dit

Nu har jag tagit de sista hormonproverna! Det var inga problem att ta blodprov för FSH, LH, estradiol, progesterone, TSH på gynekologmottagningen. Men AMH är tydligen ett lite mer ovanligt prov som inte landstinget erbjuder utan mer eller mindre endast finns att tillgå genom IVF-klinikerna. Den trevliga sköterskan som hjälpte mig med de andra proverna rekommenderade mig att ta kontakt med en IVF-klinik i vår grannkommun, men det var en av de ställen som jag ringde till i början för att fråga om de ville eller hade möjlighet att hjälpa oss med alla förberedande prover. Och det ville de inte då, de sa blankt nej. Men den trevliga sköterskan hade en kontakt där som hon ringde. I vanliga kan man inte ta prover hur som helst utan remiss, men de gjorde nu ett undantag. 

Förhoppningsvis kommer proverna som togs på gynekologmottagningen på fredag och AMH provet är klart på onsdag. För att slippa längre väntetid eller att det kommer bort på posten har jag sagt att vi kommer och hämtar svaren! Så förhoppningsvis hinner vi få alla provsvaren och sedan kan jag skicka ett mail till vår kontakt på utlandskliniken! De behöver sedan skicka en behandlingsplan på hormonmedicinerna så att vår gynekolog kan skriva en remiss på detta nu på måndag, innan hon går på semester! Håll tummarna!

Annars är jag osäker på om testerna blir för ”gamla” om vi måste vänta tills efter semestern igen. Det blir dyrt att betala för alla tester en gång till! Idag gick det på 100:- hos min gynekologmottagning. Och 600:- för AMH provet! Totalt har vi kommit upp i några 1000 lappar för alla prover och tester. Blir spännande och se om det är dyrt med hormonbehandlingen... 

Vad är detta nu för tester egentligen?

Jag har själv ganska dålig koll men det är mer eller mindre tester för att se vår ”kvalité” på våra ägg och spermier och hur mina hormonnivåer ser ut. Har jag tillräckligt med mogna ägg vid varje ägglossning eller inte. Vilken typ av hormonbehandling jag behöver ta beror alltså på hur mina värden ser ut. Jag har sökt lite på internet och hittat lite fakta om testerna för den som är intresserad. 

Progesteron
Ger svar på om ägglossning skett. Produceras av den brustna äggblåsan ”gulkroppen”. Ett stigande värde från ägglossningen men om ingen befruktning sker så skrumpnar gulkroppen och produktionen av progesteron sjunker för att sedan upphöra. Värdet är högst en vecka före mensen. När värdet sjunkit stöts slemhinnan i livmodern bort (mensen), den hade påverkats av hormonet för att ta emot det befruktade ägget. Ett progesteronvärde över 28 räknas som ett bra värde för ägglossning. Om mensen är oregelbunden kan det bli aktuellt att ta en serie med prover för att fånga det högsta värdet.

FSH
Follikelstimulerande hormon, kommer från hypofysen, påverkar äggblåsorna i äggstocken till tillväxt. Ger svar på äggstockarnas reservkapacitet. Kvinnor i klimakteriet har inga äggblåsor kvar vilket gör att hormonvärdet stiger.
Provet ska tas i början av menscykeln. Värdet vid utredningen bör ligga under 10, om värdet är 11-12 tas ett kontrollprov men över 13 ses det som ett förhöjt värde.

TSH
Prov på ämnesomsättningen. Sköldkörteln (thyreoidea) producerar hormoner som om de inte är i balans kan påverka ägglossningen. TSH bör ligga mellan 0,27-4,20 och T4 mellan 12-22.

LH
Luteiniserande hormon, kommer från hypofysen, påverkar äggets mognad och framkallar ägglossningen. Värdet är speciellt intressant vid misstanke på PCO.

Prolaktin
Hormon från hypofysen. Om värdet är för högt kan det påverka utsöndringen av FSH och LH.Värdet bör ligga mellan 102-496. Är känsligt vid provtagning, bör tas på förmiddagen, minst tre timmar efter uppvaknandet och minst två timmar bör ha förflutit efter senaste måltid. Stress i samband med provtagning bör undvikas.

AMH

Står för Anti-Müllerian hormone. Mäter chansen att äggstockarna har bra ägg kvar.

Spermaanalys

Ger besked om spermiernas antal, volym, rörelseförmåga, totalantal samt sädesvätskans sammansättning. 

Typiskt!

Typiskt!

Alltid missar man något! 

På självaste midsommarafton fick jag äntligen svar på mitt mail från kliniken. De skrev att det fattades några tester. Självklart hade några tester ”försvunnit” bort bland alla dem andra bokstavskombinationer av diverse tester. 

Anti-HCV, anti-HIV, VDRL, HBsAg, CMV, IgG, anti-HCV, anti-HIV, VDRL, HBsAg, FSH, LH, estradiol, progesterone, TSH och AMH

Så typiskt! Som om att det inte var nog med det så jobbar vår gynekolog bara två måndagar innan hon går på semester och är först tillbaka i mitten på augusti igen. Skulle inte förvåna mig om provsvaren tar längre tid att få svar på nu när det är semestertider. 

Hoppas att det går fort! Och hoppas att det är tester som kan tas nu, jag har försökt hitta information om testerna på internet. Det verkar som att testerna ska tas under den follikulära fasen och den borde jag gå in i nu om jag har räknat rätt. Man kan tycka att de borde ha koll på det hos min gynekolog men eftersom att de inte arbetar med detta normalt är det inget jag tycker att jag kan begära av dem. Hade vi fått hjälp av en IVF-klinik hade de vetat precis vilka tester som ska tas när, hur och vad de betyder eller är bra för. Men de ville ju inte hjälpa oss. Som tur är jobbar det en mycket trevlig receptionist eller sköterska på vår gynekologmottagning som har hjälpt oss med alla tester. Jag ska gå dit imorgon, tidigt, så kanske, om vi har tur, kommer provsvaren innan gynekologen hinner gå på semester och då kan vi förhoppningsvis börja med hormonbehandlingen...

Barn till varje pris?

Barn till varje pris?

Nu har vi äntligen fått alla provsvar!!!

Det är en helt obeskrivligt skön känsla! Fast samtidigt lite skrämmande. Nu börjar det bli ”på riktigt”. Det är minst sagt en hel del som vi behöver prata igenom ordentligt så vi alla är med på noterna. Och en hel del som behöver planeras och styras upp för att vi ska kunna gå vidare.

Alla prover har visat positiva resultat vilket betyder att vi har möjlighet att få barn genom en surrogatmamma. 

Jag har alltså lyckats lista ut min ungefärliga menstrationcykel och tagit blodprover för att visa mina hormonvärden. Ultraljud har visat att jag har flera ägg som ser mogna ut vid ägglossning.

Min man har fått göra en spermieanalys som även den såg bra ut.

Vår tilltänkta surrogatmammas undersökningar har inte visat att det finns något som skulle hindra eller försvåra en graviditet.

Då är det väl bara att gå vidare?

Nu väntar vi på ett cykelschema från den utländska klinik som ska hjälpa oss med IVF-behandlingen. Det är alltså min cykel behöver anpassa sig efter vår tilltänkta surrogatmammas cykel. Mina ägg ska plockas ut när de är mogna för befruktning och befruktas med min mans spermier och sedan ska embryot föras in i livmodern på surrogatmamman.

Vi kommer att behöva en hormonbehandling innan vi påbörjar en IVF-behandling. Förhoppningsvis kan vår gynekolog hjälpa oss med detta. Kan vi få det i Sverige så går det på högkostnadsskyddet vilket betyder att det blir lite mindre avgifter för oss.

Vad är problemet?

I Sverige så blir den kvinna som föder ett barn automatiskt mamma till barnet. Hur vi ska gå vidare för att få vårt genetiska barn till vårt, även på pappret, vet vi inte riktigt eftersom det inte finns någon lagstiftning om detta i Sverige. Vi har tänkt och letat information en hel del om detta, tro mig. Just nu känner vi inte att vi kommer så mycket längre än när vi väl är där. Då får vi ta tag i ”problemen” och lösa dem efter bästa förmåga.

”Ni kan väl ta ett blodprov för att bevisa att det är ni som är föräldrar?”

Ja det tycker vi också. Men eftersom det inte finns någon lag finns det heller inga rutiner för hur man ska hantera dessa ärenden. Har man tur bor man i en kommun där de tillämpar sunt förnuft och ser till familjens bästa och löser fallet relativt fort. Har man otur kan pappersarbetet bli en lång och komplicerad process som kan ta flera år och sluta i tingsrätten och domstolen. Det kan i sin tur medföra problem med uteblivna inkomster såsom föräldrapenning. 

Det finns alltid en massa eventuella problem eller oförutsägbara händelser som man kan fundera eller grubbla över. Men det är sällan det lönar sig. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka vara glada över att vi har fått positiva besked! Hur som helst så ser man alltid till barnets bästa och de kan aldrig ta ett barn ifrån oss.

Själva kostnaderna för IVF-behandlingen, resan, boende, mediciner etc. beräknar vi kommer gå på ca 150,000. Frågan är vad som är smartast ur den ekonomiska aspekten. Ta ett lån eller använda alla sparpengar? Med tanke på risken för utebliven föräldrapenning och andra oförutsägbara utgifter lutar det nog åt att låna som det ser ut just nu.

Vi har med andra ord en hel del att tänka på. Även om det är en högtidshelg med midsommarfirande. Och så ska det regna hela dagen imorgon, så det kanske inte blir någon dans runt midsommarstången. 

Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Eller?

Mardrömmar

Mardrömmar

Jag kan fortfarande ha mardrömmar om förlossningen än idag. Inatt var en sådan mardrömsnatt. Förr var det mycket mer men det händer fortfarande att jag drömmer om det nu. Jag minns att redan när vi var på special BB var det flera nätter då både jag och min man hade mardrömmar. För det första bara detdär att vi inte fick ha vår dotter hos oss hela tiden det var nog en bidragande faktor, i alla fall för mig. När jag låg kvar på special förlossningen var jag fortfarande mycket medtagen och inte riktigt mig själv så där minns jag inte särskilt mycket ifrån. Men när jag väl hade flyttat över till special BB var det min man som hämtade vår dotter på ”permission” ner till vårt rum. Jag grät varje gång han gick iväg med henne. Senare kunde jag följa med upp till neonatalavdelningen men min man fick köra mig i rullstolen. Även där grät jag när vi skulle lämna henne för att gå och sova. Det kändes så fruktansvärt att lämna sin lilla nyfödda dotter. Även fast jag visste att personalen hade bra hand om henne så var det jobbigt att inte få ha henne hos sig. Det var ju så min bild såg ut när man har fått barn, att man har sitt barnet hos sig hela tiden. Jag tror faktiskt att det var personalen som tyckte att det var bra för oss att sova själva, då vi fick lite ”chans” att sova ut och återhämta oss. Men jag vet inte om det gjorde saken bättre, att inte få ha sin dotter i närheten. Hon var trotts allt 2 hela våningar borta!

Drömmarna har i stort sett varit dem samma då som de är nu. Känslan när man vaknar av dem är den samma och obeskrivlig. En kombination av skräck, panik, sorg och maktlöshet. 

Jag ser oftast mig själv i drömmen, att jag är på förlossningen och ska föda. Nästan som att jag kan se mig själv från ett uppifrånperspektiv. Jag ser hur jag kämpar förgäves och senare hur en massa läkare stormar in i rummet. Det är ingen som lyssnar på mig, de struntar i vad jag säger. Jag rullas in på operationen. Det är en massa läkare som arbetar med min kropp. Och i hörnet står min man alldeles ensam. Själva operationen brukar inte vara med i drömmen. Jag drömmer istället vidare om när jag vaknar från operationen och ingen förstår vad jag säger. När dem sätter nålar i båda mina armar, fast jag försökte få henne förstå att jag bara ville ha nålar i ena armen. I slutet av drömmen kommer alltid läkaren in, ”stöveldoktorn” och berättar om operationen. Det är alltid här jag vaknar helt kallsvettig. 

Jag minns att både jag och min man skrek ”NEEEJ!”  i drömmarna både på BB och när vi kommit hem. Numera skriker vi inte i drömmarna. Och vi drömmer inte alls särskilt ofta om det längre. Men det händer. Även om det kanske är jag som drömmer mer eller oftare än min man. Och det är alltid samma dröm, med samma slut. 

Fast egentligen, är det verkligen en dröm? Det kanske är ett händelseförlopp som bearbetas i hjärnan? Ett trauma som man behöver gå igenom flera gånger för att förstå vad det faktiskt är som har hänt?

Jag tycker hur som helst att det här med att jag ser mig själv från ett uppifrånperspektiv är lite läskigt. Eller så är det läskigt att jag har läst att det kan hänga ihop med döden. Men det kanske beror på att operationen faktiskt kunde fått en annan utgång. Jag kanske borde fråga en drömtydare om vad de tror? Jag har ju faktiskt några vänner som är lite insatta i detta med drömmar... Vad tror ni?

Nu ska jag drömma vidare i vaket tillstånd om att våra framtidsplaner kan bli verklighet!

Spara, slösa eller leva?

Spara, slösa eller leva?

Ikväll har jag varit ute och ätit med en av mina närmare väninnor. Det är en lyxkänsla att få äta ute på restaurang, slippa laga maten själv, äta i sin egen takt utan att mata barn och få lite ”egentid” tillsammans med en god vän. Det är riktig njutningstid! 

Liksom alltid nu för tiden när det kommer till frågor om inköp eller kostnader så blir jag kluven. Pengar har för mig fått en helt annan mening nu när vi hamnat i den situation som vi är i. Jag har förlorat min livmoder, och än så länge var den inte ”värd” några kronor alls. Då jag opererade min knän fick jag ersättning mer eller mindre utan några problem. Att korsband är mer ”värda” än en livmoder hade jag aldrig kunnat tro! 

Vill vi ha fler barn kan vi inte göra som ”alla andra” och göra det gratis, nu kostar det för oss om vi vill ha barn. Det låter kanske löjligt, men ska jag handla nya kläder till mig själv eller köpa något utöver det vanliga så kommer hela tiden en bromsande fråga upp. Behöver jag verkligen det här? Är det inte bättre om jag sparar dem pengarna så att vi kan ha dem till vårt framtida syskon eller ett hus?

På ett sätt vill jag leva ”som vanligt” och inte tänka på hur eller vad jag köper eller lägger pengar på. Jag vill leva i nuet samtidigt som nuet påverkas av den ovissa framtiden. 

Vi vill också kunna åka på familjesemester och diverse olika aktiviteter. Och vi vill också ha ett syskon. Att ett hus och en charterresa kostar pengar det vet jag självklart, och det är något som kostar för alla. Men att ett barn kostar för vissa men inte för andra, det är något man vet men först tänker på om man själv är där.

I veckan som kommer hoppas jag på att få lite mer svar om vår framtid. Förhoppningsvis har vi alla provsvaren på testerna och kan fortsätta med planerna...

God natt!

Det är skönt att drömma, om så bara för en liten stund...

Det är skönt att drömma, om så bara för en liten stund...

Vi har flera bekanta som just nu ruvar på deras andra barn eller som redan har fått nummer två. Tänk vilken lycka för dem! Jag är så glad för deras skull. Men visst känns det orättvist, hade inte jag förlorat min livmoder kanske även vi ruvat på tvåan just nu. Vem vet?

Ibland kan jag komma på mig själv med att fantisera om att jag blir gravid igen. Jag tänker på olika namn som kan passa ihop med namnet på vår dotter. Sånt som man gör om man längtar efter ett andra barn. Igår inbillade jag mig till och med att jag kände att mina bröst var spända och min mage uppsvälld, samma symtom jag kände då jag blev gravid med vår dotter. Och det kan fortfarande komma stunder då jag tror att jag har glömt att ta mina p-piller. Men det har jag ju inte såklart. Jag behöver inte ta några p-piller längre. 

Bland alla drömmar kommer verkligheten ikapp. Jag brukar få påminna min själv om att 

Jag kan inte bli gravid igen. Punkt slut.

Det kanske låter löjligt eller sorgligt men det är verklighet och vardag för mig. Jag tittar på vår underbara dotter och tröstar mig genom att hålla henne tätt intill och goskramas. Som tur är ska jag jobba idag och slipper tänka på dethär och kan få komma på lite andra tankar för en stund!

Ha en härlig helg!

Bloggat i två veckor!

Bloggat i två veckor!

Nu har jag haft min blogg i två veckor, alltså 14 dagar och nu har jag haft 1518 besökare!

Härligt att så många har läst och tagit del av min blogg. Hoppas nu att debatten åter kan väckas till liv så att det kanske kan påskynda en lagstiftning om surrogatmödraskap i Sverige! Tänk så mycket enklare det skulle bli för så många i liknande situationer. För även om det inte ”syns” eller skrivs om det i media så är det flera barn som kommer till genom surrogatmammor. Om det så sker i Sverige eller i utlandet men senare kommer till Sverige det gör det samma, faktum kvarstår. Surrogatmammor finns och används idag, även i Sverige!

Alla borde ha samma rättigheter att få vara med om livets största gåva!

Hur går det med våra framtidsplaner?

Status: Vi inväntar fortfarande de sista provsvaren från de tester vi har gjort. Jag har mailkontakt med en klinik i utlandet som vill hjälpa oss om allt ser ut som det ska. Nu letar jag även efter en klinik i Sverige som vill hjälpa oss med hormonbehandlingar, OM vi får klartecken att påbörja en behandling.




Ha en härlig kväll!

Nya bloggläsare

Nya bloggläsare

För att bredda min läsarkrets och hitta fler som vill läsa min blogg har jag nu ”presenterat” den på familjeliv.se. Här har jag själv varit aktiv och skrivit eller läst i olika perioder. Har du inte själv varit inne där redan kan jag rekommendera dig den sidan, där finns i stort sett något för alla! 

Vill du hjälpa till att sprida mitt budskap om surrogatmödraskap och hur det kan vara att leva i min situation, tipsa gärna eller rekommendera min blogg för dina vänner och bekanta.

I morgon är det två veckor sedan jag startade min blogg. Det ska bli spännande att se hur många besökare sidan har fått då! 

Ha en fortsatt mysig kväll!

Kommentarer

Kommentarer

Jag fick under gårdagen höra från flera håll att det inte gick att kommentera på min blogg. Detta hade jag ingen aning om så efter att ha letat runt lite ska detta nu vara ordnat. Du klickar alltså på kommentarer, och skriver din kommentar. Därefter väljer du kommentera som och väljer namn, då skriver du i ditt namn. Eller så kan du vara anonym, men då vet jag inte vem kommentaren är ifrån. ;) 


Det är alltså nu fritt fram att kommentera. Jag uppskattar om ni respekterar att jag vill ”skydda” mig och min familj och därför vill jag endast nämnas med förnamn, eller inget alls, men inget annat som kan kopplas ihop med vem jag är. TACK!

Ha en härlig dag!

MAKTLÖSHET

MAKTLÖSHET

Som nybliven bloggare tycker jag att det är riktigt roligt att börja skriva. Lika roligt är det att se att det är folk som är inne och läser, nu närmar det sig 1000 besökare! Men som småbarnsförälder och deltids hemmafru har man faktiskt inte all tid i världen att ägna sig åt att skrivandet. Vi har haft några riktigt härliga familjedagar med olika aktiviteter. Jag må gilla att skriva, men familjen kommer alltid främst!

I mars kom jag i kontakt med en tjej som även hon haft en förlossning med liknande utgång, att förlora livmodern vid första förlossningen. Hon tipsade mig om att göra en anmälan till patientförsäkringen och socialstyrelsen. Man kan tycka att det borde vara sjukvården som ger denna information, men det då det först lagstiftades om det vid årsskiftet 2010/2011 så blev jag utan den informationen. 

Att sätta sig ner och skriva anmälan till patientförsäkringen och socialstyrelsen var både krävande och ”nyttigt”. Att skriva en kort sammanfattning på hela händelseförloppet med en halv A4 tillgodo är inte det enklaste då man samtidigt vill att allt ska komma med. Men då fick jag åter igen gå tillbaka på ”djupet” och försöka ta reda på vad det verkligen var som hände, läsa min hög med förlossningsjournal, få historien återberättad av min man, se på bilder och skriva en sammanfattning. Det tog på krafterna, då, men nu känns det så skönt att jag har det gjort. Att utredningen kan ta tid har jag full förståelse för och hoppas nyttjar den till fullo.

Min förhoppning om utredningen är först och främst att detta inte får hända någon annan. Om läkarna samlar utredningar från dessa fall hoppas jag att de kan se något samband så att de kan hitta en eventuell lösning eller börja forska inom området.

Detta med ersättning eller inte är en komplex fråga. Om de bedömer att jag har rätt till ersättning så betyder det att ett fel har begåtts och att de hade kunnat göra annorlunda för att rädda min livmoder...

Jag ringde till patientförsäkringen idag för att ställa lite frågor som jag och min man har funderat på. Vi undrade över hur själva utredningen och bedömningen går till? Kvinnan jag fick tala med hade en trevlig röst med en allvarlig ton med tanke på vårt ärende. Hon svarade att utredarna tittar på min skadeanmälan och journalerna, sedan låter de deras barnmorska och läkare titta på ärendet och göra ett utlåtande. Därefter gör dem en bedömning. 

Jag var osäker på om min och min mans mening verkligen tydliggjorts, att vi tror att min livmoder kunde ha räddats om man agerat tidigare. Hon läste upp min anmälan för mig och tyckte att det framgick. 

Jag undrade om de ville ha kompletterande uppgifter på läkarundersökningar som gjorts efter förlossningen och fram tills nu. Men det ville de inte ha förens beslutet är klart. OM de kommer fram till att ett fel har begåtts eller att man hade kunnat göra annorlunda, först då vill de ha all information om vad som har hänt efter och om jag har några bestående men eller andra problem som är kvarstående efter detta.

Jag vet varken ut eller in. Det går verkligen inte att hoppas på något. Det är liksom under förlossningen en oerhörd känsla av MAKTLÖSHET. Jag kan inte göra mer än jag redan har gjort. Det känns hur som helst skönt att jag har gjort anmälningarna. Så får vi se vad dem kommer fram till. Vad vi har förlorat eller har för bestående men är en annan femma... 

På ett sätt önskar jag att de faktiskt inte hade kunnat göra på något annat sätt än de gjorde utan att de gjorde helt och hållet har gjort allt de kunde. Men samtidigt är min längtan och önskan efter ett syskon är så oerhörd stor att en form av ersättning på sätt och vis skulle kunna vara som slags "plåster på såret". Eller nej, ändå inte. Det gör ont i mig när jag tänker så, kanske för att min förlorade livmoder vill göra sig påmind om att den faktiskt aldrig kan ersättas eller komma tillbaka. Liksom alla små grejer som för mig kändes som riktigt stora och betydande saker som jag gick miste om. Jag kommer aldrig att vara med om att få upp min lilla nyfödda bebis på bröstet, vara med och byta dem första blöjorna, bara att få se på henne de första dygnen utan att det är en massa ögonflimmer och tredubbelsynhet eller att få hålla i henne utan att det är en massa nålar eller slangar i vägen. Den första tiden kommer ALDRIG tillbaka och kan ALDRIG ersättas. Men någon form av ersättning skulle kännas som ett slags erkännande att vi faktiskt är hur grymma som helst som har tagit oss igenom det här!

Syns man inte finns man inte

Syns man inte finns man inte

Jag tror man måste synas för att finnas. Precis som det är med olika frågor. Det pratas för lite och det finns för lite information om surrogatmödraskap här i Sverige! Jag hoppas kunna bidra till att åter väcka liv i debatten, för ju mer man hör talas om det eller känner till om det, desto mer accepterat kan det bli. För det är nog tyvärr först om några år då även riksdagen liksom övriga befolkningen ”gillat läget” som de tvingas lagstifta om det. Eftersom det inte finns någon lagstiftning om surrogatfrågan i Sverige idag försvårar det situationen för många par som vill använda sig av metoden. 

Vi har alla möjligheter och resurser till det i Sverige, det är ”bara” lagen om det som saknas. När jag tänker efter är jag faktiskt imponerad över dagens teknik och forskning som ändå har kommit såpass långt! Men irriteras samtidigt över Sverige som ska vara så bakåtsträvande och inte ta några beslut i frågan om surrogat. Vi har den fantastiska förmågan och alla resurser för att ge liv till personer som verkligen längtar efter det! Varför ska man särbehandla och bestämma vilka som har rätt till barn eller syskon överhuvudtaget? Antingen så kan man få barn på egen väg eller så kan man det inte. Då kan man välja att hjälpa dem som inte kan det själva eller så hjälper man ingen alls?! Oavsett om man har barn sedan tidigare, är av ett visst kön eller lever med en annan än vad som av samhället ses som "normal" partner osv. Jag kallar det särbehandling när inte alla har samma rättigheter att få barn eller syskon när möjligheterna finns men inte alla får ta del av dem. Om det så är genom surrogat eller adoption! 

Jag har sökt en del information om IVF-behandlingar och hittade en klinik som visade en film om hur det går till. Tänk om det ändå hade varit så "enkelt" att få genomgå en sådan behandling. 

Istället lämnas vi helt utanför den svenska sjukvården och dess resurser för att helt på egen hand ge sig ut i omvärldens surrogatdjungel. Har man tur kanske man hittar en klinik i Sverige som vill hjälpa till med alla tester som måste tas innan man vet om det ens är genomförbart. Sedan kanske man får påbörja en behandling på andra sidan jorden utan någon som helst garantier som dessutom påfrestar bankkontot och alla ens gemensamma besparingar. 

Hjälp oss och andra som är i samma situation att uppmärksamma surrogatfrågan för att påskynda en lagstiftning! Dela gärna min blogg så att fler kan få en inblick i hur det kan vara att leva vidare utan livmoder.

Nu har jag uppdaterat ”Våra Framtidsplaner”

Känslor

Det är roligt att kunna gå in och se statistik över min blogg. Jag kan se hur många sidvyer jag har haft, från vilka länder och på vilket sätt som det har visats. Och jag tycker faktiskt att det är ganska imponerande siffror för att vara 3 juni idag och jag startade den 1 juni.


Antal sidvyer hittills den 3 juni
Sverige 210
Nya Zeeland 7
Hong Kong 6
Danmark 3
Norge 2
USA 2
Tyskland 1 
Spanien 1


Spännande med så många oväntade länder! 


Idag har jag fått en del sms och mail från vänner som läst min blogg. Jag har bara fått positiv kritik och det ger mig ännu mer stöd och energi att skriva vidare. Det är trots allt fortfarande lite nervöst att skriva denna blogg eftersom att det handlar om ett laddat ämne. Men sedan tar det nog ett tag innan man kommer in i det och man har hittat sin egen "skrivarstil" samt hur man vill lägga upp det hela. 


Jag har börjat med ett utkast till "Våra Framtidsplaner" men där är en del kvar. Så håll tillgodo! Det finns en ny artikel som jag har lagt upp under "Artiklar" för den som är lässugen.


I det fina solskensvädret passade vi på att ta en tur till lekplatsen liksom många andra familjer. Då jag hade fullt upp med att springa efter vår lilla dotter började min man prata med en annan pappa. Det visade sig att han var ute och "rastade" sina två äldre barn då hans fru precis kommit hem från BB med deras nya syskon. Han berättade snabbt om att det blivit akut kejsarsnitt då bebisen låg i pannbjudning och han verkade fortfarande medtagen av vad som hade hänt. Min man nämnde ingenting om vår förlossning. Han har flera gånger tidigare kommit i situationer då man talat om förlossningar men valt att inte prata om våran. Det är sorgligt men jag inser väl mer och mer att på den punkten är vi olika. Jag har ett stort behov av att prata och skriva om det, det är min form av bearbetning. Han har inte det behovet helt enkelt. Eller så har det med det manliga könet att göra. Att det inte är lika "okej" att prata om eller visa sina känslor? Jag kan väl på sätt och vis förstå att ibland känner man inte för att prata med "vem som helst" om det vi har råkat ut för. Dels är det en lång historia och så är det en sorglig historia. Men det kanske är just i sådana situationer där ämnet kommer på tal som man borde ta tillfället i akt och göra sin röst hörd? Vi har ju aldrig (förutom dem tjejerna jag har kommit i kontakt med) hört talas om en sådan här sorglig historia i samband med en förlossning. Jag tror att man talar hellre om positiva grejer med "lyckliga" känslor inblandade än tvärtom. Jag upplever att det nästan är "tabu" att prata om sånt som är jobbigt eller laddat. Precis som när man får frågan "Hur är läget?", och man svarar "Jag mår inte alls bra" så ångrar sig genast den som frågade att den gjorde det och tycker att det blir en jobbig situation.


Det jag vill få sagt är att vi borde inte behöva skämmas över hur eller vad vi känner. Man har rätt att få känna och vara på olika humör olika dagar! Det är då det är upp till våra medmänniskor att visa sig från den sida de själva vill bli bemötta på den dag de själva har en jobbig dag! Kort och gott; Känn som du känner och visa eller dela med dig av dina om du känner för det!


Nu ska jag titta på film med min man. Ha en fortsatt härlig söndag!

Nu har jag uppdaterat "Min graviditet" och "Förlossningen"

Nu har jag uppdaterat "Min Graviditet" och "Förlossningen".


Det tog en stund att formulera och läsa igenom. Och ändå känns det inte som att jag har fått med allt. Tur att jag kan gå in och justera i efterhand!


Nu kanske jag ska börja tipsa familj, vänner, nära och bekanta att börja läsa och följa med i min blogg. Det känns konstigt nog lite nervöst?! Inte för hur folk ska reagera men kanske snarare om folk reagerar eller överhuvudet taget och om någon visar något intresse. Det är självklart en väldigt stor "grej" för mig, men jag ser det i första hand som en slags terapi där jag får bearbeta och skriva av mig!


Det återstår att se...

Börja blogga..

Jag har nu börjat förstå mig på de olika funktionerna lite smått.. Som nybliven bloggare kan jag villigt erkänna att det verkade enklare än vad det faktiskt är. Eller så är det jag som är för petig med hur jag vill ha det.

Jag sitter just nu och bläddrar i min gamla almanacka för att kolla upp datum för olika händelser under min graviditet. Och om det är tiden som tagit ut sin rätt eller om det är för att det har hänt så mycket sedan den tiden att man glömt allt som hände då. Det kan jag inte svara på. Men jag är glad att jag var så flitig med att anteckna så att jag när som helst kan gå tillbaka och läsa liksom jag gör nu. 

Jag försöker samtidigt skriva på sidan "Min Graviditet" så att ni snart kan läsa om hur den var...

Mitt mål med bloggandet

19 månader efter får jag fortfarande berätta min historia, om min första & enda graviditet & förlossning. Det har gått i vågor detdär med att berätta eller inte berätta. I början var vi förstås i chock. I en slags bubbla. Inte en babybubbla som alla andra nyblivna föräldrar, utan en mixad sorg & lycka bubbla. Nu mera tycker jag att det är skönt att få prata eller skriva om det! Kanske beror det på att jag nu kommit en bit på vägen och fått ett bredare perspektiv på det hela. 

Det är flera jag pratat med som tycker att jag borde starta en blogg. Mitt mål med bloggskrivandet är:

• Att nå ut till andra i liknande situationer eftersom jag själv känt mig väldigt ensam och inte lyckats hitta någon information om detta.

• Jag kommer att dela med mig av personliga delar av mitt liv varför jag väljer att inte använda några namn. Eftersom jag berör en hel del känsliga och omtalade ämnen vill jag försöka ”skydda” mig och min familj. Jag vore tacksam om även ni respekterar detta genom att inte skriva annat än mitt tilltalsnamn om ni har tänkt skriva en kommentar!

• Jag ska dela med mig av våra kommande syskonplaner för att kanske hitta andra i liknande situationer eller försöka vara till hjälp för andra som går med liknande tankar.

• Jag vill också upplysa folk om att tänka efter en gång till innan man slänger ur sig frågan eller påståendet "När kommer nästa barn?" eftersom det inte så enkelt för alla... Jag var själv en sån som kunde ställa den frågan, men nu vet jag bättre.

Jag skriver framför allt för min egen skull. Det är verkligen inte min avsikt att skrämma gravida. Det jag har råkat ut för är extremt ovanligt. 

Det har varit en lång väg hit till där vi står nu. Jag ska försöka att ta det från början... 

Du hittar historien under "Min Graviditet" och "Förlossningen".

KONTAKT

Eftersom jag skriver om personliga saker som handlar om laddade och känsliga ämnen har folk självklart olika åsikter kring detta. För att "skydda" mig och min familj låter jag bli att använda våra namn och vore tacksam om ni endast använder er av mitt tilltalsnamn om ni har tänkt skriva ett inlägg eller kommentar. 


Önskar du kontakt med mig kan du maila till


levavidareutanlivmoder@hotmail.se