Känslor

Det är roligt att kunna gå in och se statistik över min blogg. Jag kan se hur många sidvyer jag har haft, från vilka länder och på vilket sätt som det har visats. Och jag tycker faktiskt att det är ganska imponerande siffror för att vara 3 juni idag och jag startade den 1 juni.


Antal sidvyer hittills den 3 juni
Sverige 210
Nya Zeeland 7
Hong Kong 6
Danmark 3
Norge 2
USA 2
Tyskland 1 
Spanien 1


Spännande med så många oväntade länder! 


Idag har jag fått en del sms och mail från vänner som läst min blogg. Jag har bara fått positiv kritik och det ger mig ännu mer stöd och energi att skriva vidare. Det är trots allt fortfarande lite nervöst att skriva denna blogg eftersom att det handlar om ett laddat ämne. Men sedan tar det nog ett tag innan man kommer in i det och man har hittat sin egen "skrivarstil" samt hur man vill lägga upp det hela. 


Jag har börjat med ett utkast till "Våra Framtidsplaner" men där är en del kvar. Så håll tillgodo! Det finns en ny artikel som jag har lagt upp under "Artiklar" för den som är lässugen.


I det fina solskensvädret passade vi på att ta en tur till lekplatsen liksom många andra familjer. Då jag hade fullt upp med att springa efter vår lilla dotter började min man prata med en annan pappa. Det visade sig att han var ute och "rastade" sina två äldre barn då hans fru precis kommit hem från BB med deras nya syskon. Han berättade snabbt om att det blivit akut kejsarsnitt då bebisen låg i pannbjudning och han verkade fortfarande medtagen av vad som hade hänt. Min man nämnde ingenting om vår förlossning. Han har flera gånger tidigare kommit i situationer då man talat om förlossningar men valt att inte prata om våran. Det är sorgligt men jag inser väl mer och mer att på den punkten är vi olika. Jag har ett stort behov av att prata och skriva om det, det är min form av bearbetning. Han har inte det behovet helt enkelt. Eller så har det med det manliga könet att göra. Att det inte är lika "okej" att prata om eller visa sina känslor? Jag kan väl på sätt och vis förstå att ibland känner man inte för att prata med "vem som helst" om det vi har råkat ut för. Dels är det en lång historia och så är det en sorglig historia. Men det kanske är just i sådana situationer där ämnet kommer på tal som man borde ta tillfället i akt och göra sin röst hörd? Vi har ju aldrig (förutom dem tjejerna jag har kommit i kontakt med) hört talas om en sådan här sorglig historia i samband med en förlossning. Jag tror att man talar hellre om positiva grejer med "lyckliga" känslor inblandade än tvärtom. Jag upplever att det nästan är "tabu" att prata om sånt som är jobbigt eller laddat. Precis som när man får frågan "Hur är läget?", och man svarar "Jag mår inte alls bra" så ångrar sig genast den som frågade att den gjorde det och tycker att det blir en jobbig situation.


Det jag vill få sagt är att vi borde inte behöva skämmas över hur eller vad vi känner. Man har rätt att få känna och vara på olika humör olika dagar! Det är då det är upp till våra medmänniskor att visa sig från den sida de själva vill bli bemötta på den dag de själva har en jobbig dag! Kort och gott; Känn som du känner och visa eller dela med dig av dina om du känner för det!


Nu ska jag titta på film med min man. Ha en fortsatt härlig söndag!