MAKTLÖSHET

MAKTLÖSHET

Som nybliven bloggare tycker jag att det är riktigt roligt att börja skriva. Lika roligt är det att se att det är folk som är inne och läser, nu närmar det sig 1000 besökare! Men som småbarnsförälder och deltids hemmafru har man faktiskt inte all tid i världen att ägna sig åt att skrivandet. Vi har haft några riktigt härliga familjedagar med olika aktiviteter. Jag må gilla att skriva, men familjen kommer alltid främst!

I mars kom jag i kontakt med en tjej som även hon haft en förlossning med liknande utgång, att förlora livmodern vid första förlossningen. Hon tipsade mig om att göra en anmälan till patientförsäkringen och socialstyrelsen. Man kan tycka att det borde vara sjukvården som ger denna information, men det då det först lagstiftades om det vid årsskiftet 2010/2011 så blev jag utan den informationen. 

Att sätta sig ner och skriva anmälan till patientförsäkringen och socialstyrelsen var både krävande och ”nyttigt”. Att skriva en kort sammanfattning på hela händelseförloppet med en halv A4 tillgodo är inte det enklaste då man samtidigt vill att allt ska komma med. Men då fick jag åter igen gå tillbaka på ”djupet” och försöka ta reda på vad det verkligen var som hände, läsa min hög med förlossningsjournal, få historien återberättad av min man, se på bilder och skriva en sammanfattning. Det tog på krafterna, då, men nu känns det så skönt att jag har det gjort. Att utredningen kan ta tid har jag full förståelse för och hoppas nyttjar den till fullo.

Min förhoppning om utredningen är först och främst att detta inte får hända någon annan. Om läkarna samlar utredningar från dessa fall hoppas jag att de kan se något samband så att de kan hitta en eventuell lösning eller börja forska inom området.

Detta med ersättning eller inte är en komplex fråga. Om de bedömer att jag har rätt till ersättning så betyder det att ett fel har begåtts och att de hade kunnat göra annorlunda för att rädda min livmoder...

Jag ringde till patientförsäkringen idag för att ställa lite frågor som jag och min man har funderat på. Vi undrade över hur själva utredningen och bedömningen går till? Kvinnan jag fick tala med hade en trevlig röst med en allvarlig ton med tanke på vårt ärende. Hon svarade att utredarna tittar på min skadeanmälan och journalerna, sedan låter de deras barnmorska och läkare titta på ärendet och göra ett utlåtande. Därefter gör dem en bedömning. 

Jag var osäker på om min och min mans mening verkligen tydliggjorts, att vi tror att min livmoder kunde ha räddats om man agerat tidigare. Hon läste upp min anmälan för mig och tyckte att det framgick. 

Jag undrade om de ville ha kompletterande uppgifter på läkarundersökningar som gjorts efter förlossningen och fram tills nu. Men det ville de inte ha förens beslutet är klart. OM de kommer fram till att ett fel har begåtts eller att man hade kunnat göra annorlunda, först då vill de ha all information om vad som har hänt efter och om jag har några bestående men eller andra problem som är kvarstående efter detta.

Jag vet varken ut eller in. Det går verkligen inte att hoppas på något. Det är liksom under förlossningen en oerhörd känsla av MAKTLÖSHET. Jag kan inte göra mer än jag redan har gjort. Det känns hur som helst skönt att jag har gjort anmälningarna. Så får vi se vad dem kommer fram till. Vad vi har förlorat eller har för bestående men är en annan femma... 

På ett sätt önskar jag att de faktiskt inte hade kunnat göra på något annat sätt än de gjorde utan att de gjorde helt och hållet har gjort allt de kunde. Men samtidigt är min längtan och önskan efter ett syskon är så oerhörd stor att en form av ersättning på sätt och vis skulle kunna vara som slags "plåster på såret". Eller nej, ändå inte. Det gör ont i mig när jag tänker så, kanske för att min förlorade livmoder vill göra sig påmind om att den faktiskt aldrig kan ersättas eller komma tillbaka. Liksom alla små grejer som för mig kändes som riktigt stora och betydande saker som jag gick miste om. Jag kommer aldrig att vara med om att få upp min lilla nyfödda bebis på bröstet, vara med och byta dem första blöjorna, bara att få se på henne de första dygnen utan att det är en massa ögonflimmer och tredubbelsynhet eller att få hålla i henne utan att det är en massa nålar eller slangar i vägen. Den första tiden kommer ALDRIG tillbaka och kan ALDRIG ersättas. Men någon form av ersättning skulle kännas som ett slags erkännande att vi faktiskt är hur grymma som helst som har tagit oss igenom det här!