Då börjar vi....

Då börjar vi....

Nu kan man äntligen säga att vi har kommit igång med vår ”bebisverkstad”. Även fast vi har långt kvar tills det ens finns någon bebis att prata om. Jag har nu börjat med hormontabletter för att jag ska hamna i takt med den tilltänkta surrogatmammans menstrationscykel. Även hon kommer att ta hormontabletter för att vi lättare ska kunna styra över när vi båda ska ha ägglossning. När vi väl är synkade kan vi börja med de andra medicinerna och påbörja behandlingen, för att sedan åka till utlandet och fullfölja behandlingen.

Vad betyder detta med synkroniserad menstrationscykel & ägglossning egentligen?

Det är inte det enklaste att hålla reda på. Det är nog först när man har svårt att få barn som man läser på och lär sig om hur det faktiskt går till. För inte tänkte vi speciellt mycket på menstrationscykelns längd eller exakt när jag skulle ha ägglossning. Vi fick en dotter ändå! :) Nu är det desto mer som måste klaffa!

Här kommer en liten förklaring:

Menscykeln räknas från första dagen i en mens till första dagen i nästa mens. Den brukar vara omkring 28 dagar. Ungefär mitt i menscykeln sker ägglossningen. Regelbunden mens betyder att mensen kommer med jämna intervall på 25-32 dagar. Tiden mellan mens kan variera upp till fyra dagar för varje enskild kvinna utan att menscykeln räknas som oregelbunden. Kvinnor beräknas ha ägglossning mellan 12 och 16 dagar före den dag man väntar sin nästa mens. Eftersom jag inte har någon livmoder har jag heller ingen mens. För att vi ska kunna få ett barn genom surrogat behöver vår ägglossning infalla samtidigt för att kunna plocka ut mina ägg, göra en provrörs befruktning, odla till embryon och sedan sätta in embryon i surogattmammans livmoder.

Hur många embryon ska vi sätta in? 

Det är en fråga vi går och funderar över just nu. Det finns flera för- och nackdelar med att sätta in ett, två eller tre och inget garanterar att det blir det antal man sätter in eller ens något över huvudet taget.

I morgon börjar jag arbeta 80%. Vår lilla dotter ska börja i förskola. Det är mycket blandade känslor för min del. Jag är jätteglad att jag faktiskt har ett arbete där jag trivs och känner att det är roligt, samtidigt som det känns jobbigt att ”lämna bort” vår dotter. Men det hänger kanske ihop med att vi inte kan få några fler barn. Jag har hela tiden känt att ”får jag bara ett barn måste jag ta till vara på det!”  Sen om vår plan går som vi hoppas på har jag förmodligen jobbat upp min föräldrapenning då vi får tillökning. Innan vår dotter kom studerade jag vilket gjorde att jag fick en betydligt mycket lägre föräldrapenning än vad jag kommer få sedan. Så oavsett försöker jag tänka att det kommer att gynna oss alla i längden med en något förbättrad ekonomi. Jag ska bara få min hjärna att övertala mitt dåliga mammasamvete också. ;) Jag menar inte att klanka ner på andra familjer som har sina barn på förskola eller annan omsorg, jag delar bara med mig utav mina egna känslor! 

För ens barn är ju det käraste man har, visst vore det konstigt om det inte kändes jobbigt att lämna bort det?

Svar till patientförsäkringens ställningstagande

Svar till patientförsäkringens ställningstagande

Då sitter jag här och har bakat ihop ett brev till patientförsäkringen trots att jag till en början tänkte att jag skulle släppa det och gå vidare. Det är ju inte så enkelt att släppa bara sådär, när det fortfarande känns ”orättvist” att man inte fått någon ersättning för något som kommer att påverka en för restan av livet. Men samtidigt kan inga pengar i världen ersätta min förlorade livmoder, det kan däremot ses som ett slags ”plåster på såret” och bidra till ett syskon.

Jag ringde hur som helst till mitt skadeteam på patientförsäkringen och förklarade att både jag och min man tyckte att efter man läst deras svar på min anmälan kändes det inte som att vår version av förlossningen framkommit riktigt. Jag förklarade även att det inte är behandlingen som jag klagar på. Jag är evigt tacksam för att jag sitter här! Man vill ju inte heller hänga ut någon så att den hamnar i ”klisteret”. Men det sa dem att ingen gör, man har rätt att utreda sådana fall. Det vi vill ifrågasätta är varför man inte gjorde något tidigare. Det finns flera ”luckor” i min journal under kvällen/natten då den nya barnmorskan kom, och hon kom att lämna oss mer eller mindre ensamma stora delar under själva förlossningen. Vi har vid de få tillfällen som barnmorskan kommit till oss frågat hur jag ska göra och hon svarade då att jag känner vad jag ska göra när det är dags. Men problemet var att jag inte kände några direkta värkar. 

Det jag tror är att om man hade lyssnat på mig och sett att jag faktiskt inte hade några direkta krystvärkar så är jag övertygad om att utgången hade sett annorlunda ut. Vi kände att det inte var någon som lyssnade utan utgick ifrån att jag var en gnällig förstagångsföderska. 

Men faktum kvarstår, min mage var ordagrant stenhård från mitten av graviditeten tills förlossningskvällen vid midnatt och sedan blev den ”livlös” och värkarna avtog. Först närmare fyra timmar senare påbörjar man kejsarsnittet och läkarna ser med detsamma att något inte är som det ska.

Hade man påbörjat igångsättningen tidigare eller gjort kejsarsnittet tidigare då menar jag att det funnits större chans att rädda min livmoder. Innan den gav upp.

I brevet ställer jag två frågor till patientförsäkringens läkare för att se om dem kan komma fram till något och om jag kan få något svar på mina frågor. 

Hade man kunnat rädda livmodern om man påbörjat igångsättning tidigare eller gjort kejsarsnittet tidigare?

Föranleder utgången av min hysterektomi på grund utav en skada, olycksfall eller sjukdom?

Eftersom att detta är så ovanligt så har jag heller inte fått något svar på vad det var som hände eller varför det hände. Varför räknar jag inte med att kunna få svar på. Men om de kan säga att det var en skada, olycksfall eller sjukdom så tycker jag att jag borde kunna gå vidare med det med min privata försäkring. Även om de säger att jag inte har rätt till någon mer ersättning.

Vi får väl se. Det är en riktig djungel detta! Det känns kanske som att man borde ha kontakt med en jurist inom området? Men det finns nog ingen inom området eftersom att detta är ett så ovanligt fall. Men som sagt, jag ger det en sista ”chans” för att försöka få svar på mina frågor och om de skulle anse att det hade haft betydelse att påbörja behandling tidigare så kanske det kan vara ett skäl till att få ersättning. 

Hur går det med våra syskonplaner?

Just nu är det lite stop i maskineriet. Våra cyklar har hamnat i otakt vilket inte är så bra eftersom hela behandlingsplanen bygger på att vi är synkroniserade. Det är mycket psykisk påverkan genom en viss del nervositet och stress. Men vi står mer eller mindre i startgroparna. Vi väntar bara på startskottet...

Så fort vår gynekolog är tillbaka från semestern får vi se till att göra en undersökning och se hur det ligger till om det inte löser sig av sig självt snart. Jag har ju alla mediciner till förbehandlingen här hemma. Den utländska kliniken råder oss nu att vi båda ska ta hormoner för att vi ska hamna tillbaka i samma cykler. Jag gör mitt bästa för att hålla ”huvudet kallt” och hoppas på att det löser sig snart så att vi kan gå vidare!






Känner du möjligtvis till en jurist som kan vara intresserad utav mitt fall eller har något tips om hur jag kan gå vidare får du väldigt gärna höra av dig till mig! Lämna en kommentar eller skicka ett mail till levavidareutanlivmoder@hotmail.se


Alla är givetvis välkomna att lämna kommentarer eller ställa frågor! Jag ser på statistiken att det är flera som är inne på bloggen och det skulle bara göra skrivandet roligare med fler kommentarer eller frågor!