Nytt år & nya tider?
Det nya året har startat och är i full gång. Jag liksom de flesta andra börjar väl såsmått att planera året och se fram emot olika händelser. Vardagen är åter tillbaka och allt flyter på... Ända tills jag, i min för det mesta ordnade och strukturerade vardag, blir överraskad och ofrivilligt påmind om vår situation när jag minst anar det.
"Vår situation" är det brutala och oförutsägbara sätt som jag blev av med min livmoder på, och därmed även en ofrivillig sekundär barnlöshet som vi fortfarande är i.
2013 har under sin första månad redan levererat ett antal tillfällen med påminnelser... T.ex.
När jag är på jobbet och från ingenstans ligger det helt plötsligt graviditetstestspapper framför mig.
När tv-serien ”Familjen Annorlunda” börjar sändas igen som jag tidigare tyckte var ett mysigt program men numera inte mäktar med att titta på.
När min man berättar för mig om vad han har fått för fråga när han hämtat vår dotter på förskolan. ”Ska ni iväg och hämta en till?” ”Nej” ”Jaha ni har bara en nu, men ni måste ju börja någonstans..”
Den sistnämnda påminnelsen är en smärtsam fråga för oss nu. Men genom att min man har fått höra frågan och delat den genom att berätta om händelsen för mig, kan det på sätt och vis ha hjälpt mig. Nu har jag fått ett slags försprång och redan nu kunnat bearbeta en sådan händelse. Jag kan just nu bara föreställa mig hur jag hade reagerat om det vore jag som fått frågan. Men nu ser jag det som lite "tur i oturen" att det var min man som råkade ut får frågan före mig. Nu är jag förhoppningsvis lite mer redo den dagen jag får frågan. För tyvärr har jag insett att vi nog bara är i början av alla liknande situationer som vi kommer att hamna i genom åren. Det är dem första gångerna man råkar ut för de olika situationerna eller frågorna som det gör mest ont och då man blir mest ledsen. Med tiden har man väl mer eller mindre lärt sig att tackla dem eller lärt sig leva med dem...
Oavsett vardagen eller speciella händelser ser ut så ligger hela "vår situation" hela tiden i bakhuvudet och gnager. Jag jobbar fortfarande med min sorg.
sorg över att jag bara har mardrömsbilder från min förlossning
sorg över att ha förlorat en kroppsdel
sorg över att ha förlorat chansen till fler förlossningar & graviditeter
sorg över att inte minnas de första timmarna & dagarna med mitt barn - dem kommer aldrig tillbaka
Ibland har jag förklarat min situation som ett "osynligt handikapp". Det tycker jag beskriver framförallt känslan av hur det känns för mig. Att det inte syns men det "finns" ändå där. Jag har funderat på om det hade varit enklare med ett synligt handikapp?
Min bästa tröst när det känns sådär ledsamt och tankarna tycks vilja fastna i alla mina jobbiga minnen är när min man säger: "Titta på vår dotter, där ser du hur lyckligt lottade vi är. Och du får aldrig glömma vilken tur det faktiskt är att du sitter här. Vi hade aldrig klarat oss utan dig!'
