Tiden går så otroligt fort.
Ett år har gått sedan alla hormonsprutor, tester, ägglossningsscheman, planering och utlandsresan till kliniken. Tänker jag efter minns jag precis vilka omvälvande och känslomässiga dagar det var. Både psykiskt och fysiskt påfrestande. Ekonomiskt krävande.
En bergochdalbana som vi varken kunde styra över eller visste hur det skulle gå.
Vänner och familj hamnade ofrivilligt i ett slags ställningstagande till våra planer. Vissa visste knappt vad surrogat var för något eller att man kunde göra det. Andra ville inte ens lyssna. Långt ifrån alla förstod oss, våra känslor, längtan eller våra planer.
Men vi tog oss igenom det!
Ett år efter vår surrogatresa är jag fortfarande livmoderlös.
Vi är fortfarande enbarnsföräldrar. Vår dotter är fortfarande ensambarn och syskonlös.
Visst var det tufft att få ett negativt besked på graviditetstestet efter hela surrogathistorian! Det var ju något vi hade lagt tid och planerat i över ett halvår! Det var närmare 250.000:- som bara försvann. Ett liv som aldrig började.
Men jobbigast var nästan att ta beslut om vi skulle göra ett försök igen. Vi hade ju provat på vad psykiskt jobbigt det var första gången. Och utsätta sig för det ännu en gång?! Efter mycket velande och praktiskt vägande med förutsättningar kom vi fram till att vi inte ville göra ett försök till.
Jag minns hur en del av mig bara grät och kändes instängd i ett "felaktigt" beslut. Men vi måste göra ett försök till, det är vi värda. Det kommer säkert att gå bättre då.
Medan den andra delen av mig faktiskt tyckte att det var riktigt skönt att slippa tänka på allt det där. Bara släppa det och fokusera på nuet och den familj jag har. (med en hel del skuldkänslor för att känna så.)
Vi har gjort en resa som inte så många andra har. Den har varit jobbig men vi har klarat den. Vi kanske inte lever som vi drömde när vi var små, men det är det vi börjar lära oss att leva med.
Kanske med några färre vänner och mindre förstående familjemedlemmar.
Men vi har varandra.
Jag, min man och vår underbara dotter.
Det är det viktigaste av allt!
(Och visst har vi vänner och familj som vi älskar och finns där för oss. Det är säkert ni som läser detta. Men det är långt ifrån alla som läser bloggen, vet vad vi har gjort eller har gått igenom eller bara frågar hur vi mår. Ni som finns för oss är bäst och vi älskar er!)
Och för er som undrar hur det går med utredningarna hos patientnämnden och socialstyrelsen så har jag ännu inte fått något slutgiltigt svar och fortfarande inte en endaste krona i form av ersättning för min förlorade livmoder.
