Förlossningen

Förlossningen

Till att börja med vill jag förklara varför det står ”Min graviditet” och ”Förlossningen” istället för ”Min Förlossning”. Under graviditeten kände jag hur magen växte, jag kände att det var JAG som var gravid och att jag hängde med i vad som hände. Men under förlossningen kände jag ingenting som kan härledas till att den var MIN förlossning förutom det faktum att det var jag som var där och förlöste.

Det är inte så enkelt att sammanfatta en förlossning med över 20 journalsidor. Det är mycket känslor som kommer tillbaka när jag åter igen läser igenom journalerna för att skriva om förlossningen. Varje gång jag läser journalen uppfattar jag något nytt bland alla läkartermer och jag får en ”klarare” bild av vad det var som egentligen hände. Än idag känns det overkligt att det faktiskt var vi som var med om detta. Det känns nästan som att det var en hemsk film som vi såg för länge sen. Men det var ingen film. Det var vi och det hände på riktigt!

När jag är i v.35 blir jag skickad till special BB för tidig vattenavgång och svår preklamsi (havandeskapsförgiftning). Jag får medicin mot kramper och måste ha en kateter. Jag är riktigt ledsen och rädd för att sätta katetern, det känns "fel" att ha en slang ivägen. Det passar inte in i min bild av hur en förlossning går till, kanske för att jag aldrig har hört talas om det. Som tur är har jag en riktig härlig barnmorska som förklarar hur hon ska göra och ger mig lite tid. Det hela har gått så fort från det att jag blivit inlagd tills dess att jag ska bli igångsatt. Senare har jag totalt 5 nålar med slangar som sitter fast i mig med diverse mediciner och därefter även ctg-sladdarna. Tur att jag inte har klaustrofobi! För det är verkligen ingen rolig känsla att sitta fast i en massa nålar och slangar!
Tre dagar efter konstaterandet av för tidig vattenavgång börjar igångsättningen. Den härliga barnmorskan går av sitt pass och in kommer den nya barnmorskan på kvällspasset. Barnmorskan lämnar oss själva större delen av tiden vid förlossningskvällen. När jag frågar hur jag ska göra svarar hon kort ”Du känner hur du ska göra när det är dags”. Även fast jag är helt öppen händer ingenting, jag känner inga värkar. Efter två timmar utan att ctg:t visat några direkta värkar tillkallas läkare. Från att ha varit näst intill ensamma i vårt förlossningsrum fylls nu rummet med en massa folk. 

Jag har nu legat inne i tre dygn där de har kollat mitt blodtryck en gång i timmen, dygnet runt, och tagit flera blodprover med jämna mellanrum. Jag har alltså inte fått sova och ladda inför förlossningen så jag är redan nu väldigt slut på krafter. Läkarna tvingar mig mer eller mindre att testa flera olika metoder. Ståendes, sittandes, dra i ett lakan s.k. ”norska metoden” och till sist sugklocka. Min sambo hör när en läkare säger att de inte tror att det kommer fungera, men de gör ändå ett försök samtidigt som de förbereder för operation. Sugklockan gjorde extremt ont och var enligt mig ett onödigt lidande. Läkaren hade rätt, det fungerade inte. Då tas beslut om akut kejsarsnitt men jag får vänta 45 min på operationen för att narkosläkaren hade problem med att sätta bedövning i ryggen. 
Bebisen tas ut med svårighet, som en läkare beskrev det ”hon satt fast”. Ett normalt kejsarsnitt tar vanligtvis 15-60 minuter, det beror på hur mycket man blöder. Under operationen känner jag att bedövningen släpper. Jag säger till dem att nu börjar det göra ont och jag känner hur de ”arbetar i mig”. Jag kommer ihåg hur jag ser stressen i läkarnas ögon. Jag blir snabbt sövd utan att någon förklarar någonting för mig. Läkarna upptäcker att min livmoder inte drar ihop sig som den ska. Det blir en långdragen operation med stor blodförlust. 

Det var två läkare som opererade från start, sedan tillkallades en överläkare från bakjouren och senare en väl erkänd överläkare inom gynekologi. Läkarna tog beslut om att operera bort min livmoder efter flera försök att få stopp på blödningarna och för att hålla mig vid liv. Operationen tog över fyra timmar. Jag vaknar ungefär tre timmar efter att operationen är avslutad på IVA och tror att jag fortfarande är på special BB. Till en början är allt en enda dimma och jag kan varken se eller prata ordentligt. Min sambo och dotter kommer tillsammans med den härliga barnmorskan från gårdagen. Jag får så småningom hjälp att hålla min dotter bland alla nålar och slangar samtidigt som överläkaren som tog beslutet berättar "vi gjorde allt vi kunde, du höll på att förblöda så vi var tvungna att operera bort din livmoder". Det enda jag fick ur mig var -”VA?!”  Så obeskrivligt overkligt och fruktansvärt hemskt på samma gång! Min "babybubbla" varade inte ens i en minut.

Under operationen fick min sambo och min mamma sitta i väntrummet som låg i samma korridor som operationssalen. (Efter att de följt med bebisen till neonatal och sett att hon hade det bra). Även om det som jag fick vara med om var riktigt hemskt så var det minst lika hemskt för min sambo och min mamma. De satt där ensamma och fick ingenting veta. Min mamma som själv har gjort kejsarsnitt började undra vad dem gjorde när det bara tog längre och längre tid och bad min sambo att gå och fråga. ”Det kommer någon snart och berättar för er”, ”Det tar en stund för det är lite mer komplicerat än vi trodde” var vad han fick som svar. Min sambo har berättat hur de hörde personalen som sprang förbi och sa att de behövde beställa mer blod. Och senare hur det stod stora sopsäckar fyllda med blodiga pappersdukar utanför. Den ovissheten kombinerat med rädslan är inget man förväntar sig i den här situationen. Vi skulle bli föräldrar och var inte inställda på något annat än det. Även om detta är ovanliga komplikationer så tycker jag att personalen kunde ha tänkt lite mer på dem anhöriga. Jag är så glad att dem ändå hade varandra så min sambo slapp sitta där helt ensam. 

De första dagarna hade jag stora minnesluckor och problem med synen. Eftersom jag hade haft ett blodtryck på över 200/110 samtidigt som den stora blodförlusten under operationen var det inte konstigt att synen påverkades. Jag såg fyrdubbelt och hade ögonflimmer i en fjärdedel av mitt synfält. Jag minns hur svårt det var att fokusera blicken och jag ville inget hellre än att se på vårt lilla underverk. De första stunderna jag höll henne har försvunnit bland de höga doserna av morfin och tabletter som jag fick ta mot alla smärtor. Jag fick flera påsar blod de nästkommande dagarna och återhämtade mig sakteliga. Vår dotter vårdades på neonatal och jag kunde senare med hjälp av min man och rullstolen åka upp två våningar och besöka henne. Mirakulöst nog och lite tack vare min envishet tillsammans med amningspumparna fick jag faktiskt amningen att fungera! Men vår dotter var liten och svag så hon fick sondmatas till en början. Det var mycket praktiskt som skulle koordineras samtidigt. Den här tiden på BB är så obeskrivlig på så många sätt. Vi ville ”vara som alla andra nyblivna föräldrar” samtidigt som jag kämpade med de mest enkla saker som att kunna se och gå. Den kända ”frukostbrickan” man brukar få dagen efter förlossningen frågade jag om vi också kunde få, fast det var tre dagar efter. Det låter kanske löjligt, men jag brottades hela tiden med min bild av hur det skulle vara samtidigt som tanken att detta var min enda och sista gång på BB. ”Jag måste göra det ordentligt, jag får inte denna chans igen”. 

En vecka efter förlossningen blir jag äntligen utskriven, efter att jag tjatat, med noggranna restriktioner, att jag måste fortsätta vårdas på dagsjukvården. Det blir lite motsägelsefullt eftersom vår dotter skulle ha hemsjukvård och inte fick utsättas för ev. smittor då man är extra mottaglig som för tidigt född. Men hon fick sitta i bilen med sin pappa och vänta när jag undersöktes. Då jag fortfarande hade väldiga magsmärtor och problem med rörligheten gjordes en undersökning. Det gjorde hemskt ont men var nödvändigt då man konstaterade att jag hade fått en infektion i magen efter operationen som sedan behandlades med antibiotika. Nu kunde jag äntligen börja återhämta mig och bli på bättringsvägen!

Denna samtida lycka och sorg var obeskrivligt påtaglig och intensiv den första tiden. Vi fick inte bara ett barn, vi fick en oerhörd och betydande sorg samtidigt. Föräldrar brukar svara att det är "den bästa dagen i deras liv" när man får barn. Det är min bästa dag samtidigt som som det är min sorgligaste dag. Jag fyllde 25 år två veckor efter förlossningen men det var inget jag orkade lägga någon energi eller någon tanke på. Jag kunde inte ens resa mig ur sängen själv och jag kunde knappt gå. Den dagen försvann bland allt annat.

När vi började ta tag i det administrativa kom den andra chocken. Trotts att jag hade dubbla gravidförsäkringar och en personförsäkring fick jag inte den ersättning jag hade hoppats på. Pengar kan aldrig ersätta min livmoder, men den hade kunnat vara ett slags stöd eller bidrag till ett syskon. Jag fick ersättning för ”stor blodförlust” och att våran dotter hade vårdats på sjukhus. Men det täckte inte ens sjukhuskostnaderna för alla dagar som jag hade legat inne. Jag ringde senare upp försäljaren som sålt gravidförsäkringarna till mig och förklarade vad vi varit med om. Han bad mer eller mindre om ursäkt för att han hade sålt försäkringarna till mig. Men eftersom att det inte var en sjukdom eller ett olycksfall så är man inte berättigad ersättning. Tittar man på tidigare generationer så fanns det inget som hette gravidförsäkring. Det är ett sätt för försäkringsbolagen att tjäna pengar på blivande föräldrar.

 JAG REKOMMENDERAR INTE GRAVIDA ATT KÖPA GRAVIDFÖRSÄKRING.

Teckna den som är gratis, den ger i stort sett lika (lite) tillbaka som den som kostar.

Vi har tagit oss igenom detta, även om det inte är något som är eller kommer bli riktigt ”avslutat”. Här är några viktiga milstolpar som har hjälpt oss och framförallt mig att komma vidare:

• När vår dotter döptes såg vi till att det blev en riktig lycklig dag för oss alla tre, jag och min sambo gifte oss. Det var viktigt för mig att vi fick en dag där vi bara skulle få vara glada och lyckliga tillsammans! Den bästa dagen i mitt liv!

• Vi flyttade till min hemstad där min familj och vänner bor. Det har betytt väldigt mycket när man går hemma att ha nära till familj och vänner! TACK för att ni finns!

• Jag har länge sökt information på internet utan att hitta något. Efter mycket letande kom jag äntligen i kontakt med två tjejer som råkat ut för liknande förlossningar. Nu är vi fem tjejer som har kontakt över internet. Det betyder mycket för mig att kunna skriva tillsammans med dem, de förstår på ett sätt som ingen annan kan förstå. Ni är ett enormt stöd!

Jag är självklart väldigt tacksam för att jag lever och att det ändå gick så "bra" som det ändå gick. Faktum är att det kunde faktiskt ha haft en helt annan utgång. Det var på sätt och vis tur att det var här i Sverige och inte i något av världens fattigare länder. Liksom att det var på 2000 talet och inte i Sverige för 50 år sedan. Då hade jag nog inte heller suttit här. Men den ständiga VARFÖR detta hände kommer alltid att följa mig.

Enligt läkarna finns det ingen direkt statistik på att man opererar bort livmodern som följd av att den inte drar ihop sig efter en förlossning. Men de uppskattar att det händer 1 på 10.000, men det gäller alla förlossningar dvs. första-, andra-, och tredjegångsföderskor osv. Det finns ingen statistik på när det händer förstagångsföderskor. Det är enligt läkarna extremt ovanligt. 

Slutligen. Jag hade aldrig klarat mig igenom detta utan min underbara man och livskamrat. Han har hela tiden funnits vid min sida och delar detta precis lika mycket som jag. Vår relation har väl på gott och ont stärkts genom allt vi fått genomgå. Och jag är så tacksam för att han alltid finns vid min sida, i vått och torrt!