Sista inlägget innan vi åker...

Sista inlägget innan vi åker...

Nu börjar det kännas lite ”overkligt” att vi äntligen är här och ska åka på lördag!

Det har varit en lång och mer eller mindre kämpig väg att nå ända hit...

För ungefär ett halvår sedan började jag söka information på allvar och tog reda på våra olika möjligheter och vägar att gå. Och nu är vi äntligen här! :)

Jag kom i kontakt med en tjej i våras som varit med om en liknande utgång av sin första förlossning som fått ett syskon genom surrogat. Att få träffa henne och höra hennes historia och få det bekräftat, att det är genomförbart och möjligt har betytt mycket! TACK för att du delat med dig av din historia!

Jag har börjat med min medicinering, jag har tagit en spruta varje morgon i sex dagar nu. Första sprutan var lite nervöst. Jag frågade om min man ville hjälpa mig, om han ville ge mig den. Det ville han inte, sprut- & nålrädd som han är. ;) Jag läste instruktionerna noga, tvättade händerna, skruvade dosen till 375, satte på nålen och tog sprutan. Nu är det inga problem alls, jag tar sprutor som om att jag aldrig har gjort något annat! ;)

De enda biverkningarna jag fått hittills är en huvudvärk som inte vill ge med sig samt att magen känns spänd och uppsvälld.

I måndags var jag på ultraljud för att göra ultraljud och follikelspårning. Då såg läkaren som har hjälpt oss tidigare att det troligtvis var minst 10 st i vardera äggstock varav sju ägg som var större än dem andra. Man kunde tydligt se att medicinen hade hjälpt, trots att jag bara hade hunnit ta tre sprutor!

Jag mailade till kliniken och fick svar att det var ett ”perfect result”, vilket kändes oerhört skönt då jag inte riktigt visste om det var ett bra resultat eller inte!

Idag har jag varit på min andra och sista undersökning här i Sverige innan vi åker, för att se om jag behöver öka min dos eller inte. 

Det var inte samma läkare som vi har träffat innan idag, kanske kan det ha påverkat resultatet..

Hon såg totalt 8 i den högra äggstocken och 6 i den vänstra äggstocken sex var större ägg.

Läkaren kunde även svara på att när äggen är mogna är de ca 20 mm. Idag mätte mina ägg ca 12-13 mm och i måndags mätte de 7-8 mm. Då ligger vi med andra ord förhoppningsvis helt rätt i tiden för vårt behandlingsprogram och jag behöver inte öka min medicineringsdos.

Min mamma & vår surrogatmamma har varit på undersökning för att se hur livmodertappen ser ut. Efter hennes undersökning fick vi svar från kliniken att hon behöver öka hennes medicineringsdos.

Imorgon ska jag börja att ta tre sprutor istället för en. Den sprutan som jag har tagit hittills har varit av den ”enkla” varianten. De nya sprutorna ska man blanda pulver med vätska och det kan tydligen vara lite krångligt. Jag har frågat en bekant som själv har genomgått IVF-behandling och tagit liknande sprutor, dessutom är hon sköterska. Jag hoppas att hon har tid att hjälpa mig imorgon, annars får jag helt enkelt läsa instruktionerna superduper noga!

Vi har fått flera lyckönskningar och hälsningar att vi ska ha en trevlig semester...

Men jag vill förtydliga att detta INTE är någon semester!

En semester för mig är att man väljer resmål efter intresse och hotel efter behov. Hade vi åkt på semester hade vi valt en turistort, åkt charter och valt ett familjehotel. Nu åker vi förvisso till ett varmare land, men vi är inte ”lediga”!

Vi kommer att ha undersökningar på kliniken varje dag. Vi åker reguljärt och har en mellanlandning, vi åker inte till en turistort och vi kommer inte att bo på ett familjehotel. Det är ingen semester, vi åker dit med ett tydligt mål; -att få ett syskon.

Ett stort TACK till er som tror på oss och visar ert stöd! Det betyder mycket! <3

Vem är surrogatmamma?

Vem är surrogatmamma?

En surrogatmamma är en kvinna som bär och föder ett barn åt någon annan. Barnet kan genetiskt vara delvis hennes eller så har en annan kvinnas ägg befruktats och sedan planterats in. Det är med andra ord en ”vanlig” IVF-behandling men det utförs i en annan livmoder. En surrogatmamma väljer själv att vara gravid åt någon annan och vet därför under hela graviditeten att hon bär barnet åt någon annan. Självklart finns det alltid risker med att vara gravid, liksom det gör vid alla graviditeter. Men det är därför man som surrogatmamma måste ha fött minst ett barn sedan innan så man vet att hon klarar av att föda. Det finns flera länder där man kan få barn genom en surrogatmamma idag. 


Jag försöker läsa en bok, när jag har lite tid över som jag egentligen inte har. Boken är skriven av en kvinna i USA som har varit i ungefär samma situation som oss. Precis som vi, ville de också ha syskon till deras förstfödde. Hon fick barn genom en surrogatmamma. I boken beskrivs en typiskt surrogatmamma som en kvinna som är empatiskt, snäll, givmild i 21-45 års åldren som har minst 2 barn och grundskoleutbildning. 75% är gifta och har fulltids arbeten. Majoriteten är uppväxta i kristet samhälle. Motivation till att bli surrogatmamma kan vara att hon: A) gillar att bli gravid B) har tidigare enkla, okomplicerade graviditeter C) en möjlighet att känna sig speciell D) medkänsla för barnlösa par etc..

Den kvinna som ska vara vår surrogatmamma stämmer in på flera av de ovannämnda alternativen. Hon har själv haft flera lyckade graviditeter och förlossningar. Hon har alltid gillat att vara gravid. Hon har liksom jag fått genomgå flera olika tester för att se om hon och hennes kropp klarar av en graviditet. Hon är en mycket kärleksfull och älskvärd person. Inte bara för att hon ska vara vår surrogatmamma utan för att hon alltid har funnits där för mig och många andra. Hon är den bästa vännen, frun, svärmorn, mormorn och mamman. Och jag vet att jag inte är ensam om att tycka det! Hon är min bästa vän och gör det finaste man kan göra för någon annan och lånar ut sin livmoder. Hon är min och världens bästa mamma!


Det är långt ifrån självklart att man ställer upp som surrogatmamma. Men jag tror att de flesta mammor (och pappor) tänker att de vill göra allt för sina barn. Däremot är det inte alla som kan göra allt. Jag kommer tyvärr aldrig att kunna göra samma sak för vår dotter. Men förhoppningsvis har man kommit längre och skapat fler möjligheter och alternativ tills dess. I dagarna har man även kunnat läsa om livmodertransplantationerna som genomförts för första gången i Sverige. Jag hoppas att det kommer att bli lyckade resultat! Eftersom någon livmodertransplantation inte är ett alternativ för oss har vi valt en annan väg som är minst lika bra, om inte bättre som vissa forskare menar. Surrogatmetoden går snabbare tidsmässigt än livmodertransplantationen och medför mindre kirurgiska ingrepp, vilket är bättre för kroppen och innebär mindre risker. Vi hade aldrig valt surrogat om det inte var ett bra alternativ enligt läkarna. Nu har vi fått klartecken och nu får vi hoppas på det bästa!

Jag har ofrivilligt fått acceptera att jag aldrig kommer att bli gravid igen.

Vi ska alltså åka till en klinik i södra europa för att få hjälp eftersom att vi inte kan få någon hjälp här i Sverige. (Livmodersinfertila är den största gruppen av infertila kvinnor i Sverige som fortfarande helt saknar behandling.) Vi kommer att göra en s.k. IVF-behandling. Jag tar mediciner för att öka min äggprodunktion. Mina ägg kommer att plockas ut för att sedan befruktas med min mans spermier. Sedan ska de växa till sig till några förhoppningsvis "starka" embryon. Därefter kommer embryon att placeras i min mammas livmoder. Det är det sista momentet som är det enda som skiljer sig från en "vanlig" IVF-behandling.
Därefter åker vi hem och håller tummarna för att embryona fäster ordentligt! Och sedan håller vi tummarna för en lyckad och fullgången graviditet!

Nu är biljetterna bokade och vi åker om mindre än två veckor!

Härligt med positiva reaktioner!

Idag fick jag ett oväntat och mycket glädjande besök på jobbet! Jag förvånas nästan över hur energigivande det är, att om så bara för en liten stund, få träffa personer som bryr sig om oss och våra planer, faktiskt pratar och ställer frågor om det! Det var min pappas faster, kusin och mina sysslingar som dök upp helt oväntat, på väg hem. De bor några timmar härifrån så det blir inte att man ses så ofta tyvärr. Men vilken tur att jag har börjat att blogga så att de, liksom många andra, kan följa med i hur det går för oss och våra framtidsplaner. 

Det var synd bara att min man inte var med så att även han fick uppleva och höra lite positiva reaktioner. Det är väl dels en kombination av att han inte pratar om våra planer med särskilt många personer men även för att han tråkigt nog är "rädd" för vad folk tycker och ska tycka om det. 
Som med de flesta saker som enligt "alla" är avvikande, annorlunda eller påfrestande så vet inte alla männsikor hur de ska vara som person eller hur/vad de ska tycka om det.
Person A: uttrycker sina tankar om det, håller med och stöttar personen i situatinen, tycker att det är bra osv 

Person B: uttrycker sina tankar om det, håller inte med och är inget stöd, tycker det är dåligt osv

Person C: uttrycker sig inte alls om det och håller tyst. Kommer det på tal låtsas man inte höra eller byter samtalsämne.

Vi har redan sedan tiden efter förlossningen börjat inse att vänner & familj som man trodde skulle finnas där eller som man inte trodde skulle finnas där för oss inte riktigt stämmer överens med hur vi hade föreställt oss. Du har säkert själv upplevt en liknande situation där du märkt skillnaden i hur personen agerar eller inte. Det kan handla om allt från sjukdomar, dödsfall, arbetssituationer, boendesituationer, förhållanden & relationer eller fertilitetssituationer.

Frågan är hur du vill bli bemött när du hamnar i en sådan situation?

Och vilken person är du för andra när dem är i en sådan situation?

När vi nu går en mycket oviss och osäker framtid till mötes betyder det mycket att veta att det finns folk som stöttar och finns där för oss, oavsett hur det går! TACK för att ni finns!

I förra veckan tittade jag på tv-programmet Plus som tog upp ämnet med reklam på bloggar. Jag har funderat på om det skulle vara någon mening med att ha reklam på min blogg för att "tjäna" lite pengar. Men då det inte känts som någon bra idé fick jag det även bekräftat efter att ha tittat på programmet att det inte är något för mig. 
Istället har jag funderat på att öppna en fond där man kan bidra genom att skänka pengar som går direkt till vår ”finansiering” av våra framtidsplaner. Jag vet inte om det är någon bra idé men jag säger som Gunde: "Ingenting är omöjligt!"

Vi skulle i sådana fall vara otroligt tacksamma för allt vi får, varenda liten krona!

Det kanske kan vara en lösning tills den dagen jag köper en triss med vinst eller att en miljonär vill stötta oss med ett bidrag...

Nu tickar klockan iväg. Jag får väl drömma vidare helt enkelt...

September - det känns som dan före dan...

September - det känns som dan före dan...

Du känner säkert igen känslan från när du var liten. Dagen innan julafton eller dagen innan ens födelsedag, man kunde inte riktigt sluta tänka på vad som skulle ske eller sova ordentligt för man var så uppspelt och nervös. Den känslan går jag och bär på just nu i kombination av stress och nervositet över att jag inte har koll på allt. Inte nog med att vi har resan framför oss med all planering av allt praktiskt kring det, vi börjar snart en mer eller mindre omfattande medicinering inför själva behandlingen på utlandskliniken. Vi ska åka i månadsskiftet! Jag var på ett besök hos en barnmorska idag för att få lite klarhet i hur jag ska göra med alla sprutorna, tre olika, och det visade sig att det inte var så enkelt. Jag var dåligt påläst och glömde ta med själva sprutan så att vi kunde se hur den såg ut. Jag trodde att det skulle räcka att titta på en youtube-film som jag sett tidigare där de visar hur man ska göra och sedan förklarar barnmorskan hur man ska göra. Men jag hade missuppfattat, det var ju inte ens den sprutan som var den ”svåra” sprutan. Barnmorskan ringde upp mig och försökte förklara för mig men vi kom fram till att vi bokar in en ny tid då jag TAR MED MIG alla de tre olika sprutorna för att jag ska kunna få bättre koll. De är så snälla och hjälpsamma på min barnmorskemottagning så jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem sedan. Man kan kanske tycka att jag borde kunna gå dit och ta sprutorna. Men nej. Återigen. Eftersom att det inte finns någon lagstiftning kring surrogat i Sverige får klinikerna inte utföra behandlingar. Om dessa sprutor är behandling eller ej det vet jag inte, man hade säkert kunna ha en annan benämning för det. Men eftersom att jag ska ta sprutor under 11 dagar och som mest 3 sprutor under en dag på olika tider är det rent praktiskt inte genomförbart. Jag får liksom andra kvinnor i min situation helt enkelt lära mig att ta dem själv. Rädd för att ta själva sprutan är jag inte. Men rädd för att göra fel och på så vis ha förbrukat en spruta, det är jag nervös inför då jag inte har tagit sprutor på mig själv (eller andra) förut. Jag har recept på det antal sprutor jag ska ta, och inte en eller två i reserv så det finns inget utrymme för misstag. Ett prisexempel på en spruta är 1823,50:- Jag ska ta 19 sprutor totalt.

Nu börjar även mitt reseledarjag att bli nervös över detta med bokning av biljetter, hotell etc. Eftersom det nu går mot lågsäsong finns det färre charterplan och för att underlätta så att vi landar så nära kliniken som möjligt kommer vi att åka reguljärt med mellanlandning i Istanbul, Turkiet. På hemresan verkar det vara en mellanlandningstid på 2,5 tim, det borde vara överkomligt. Men vad skönt det kommer att kännas när vi har bokat! Då är det en mindre sak jag behöver fundera och bekymra mig över! 

Samtidigt som allt detta är vi mer eller mindre mitt uppe i en flytt. Om allt går enligt planerna ska vi vara färdigflyttade innan vi åker i slutet på September. Och det måste vi så det får bli så helt enkelt! Jag är så oerhört tacksam för min fina familj och mina fina vänner som hjälper till med detta! Utan er hade det inte gått!

Min man arbetar under veckan på annan ort vilket medför lite mer trixande i praktiken när det  gäller att få ihop vardagen. Det känns lite ensamt och tomt men allt går om man vill. Inte sant?

Om du är en person i min närhet och har uppfattat mig som lite frånvarande eller tankspridd så är det inte helt omöjligt. Just nu är jag och min man inne i vår mest händelserika och hektiska period (om än mer än vad dagarna efter förlossningen eller dagarna före vårt bröllop var). Vi har minst sagt riktigt mycket omkring oss varför jag förmodligen heller inte kommer att kunna vara lika flitig med min blogg. Men jag hoppas och önskar att du har överseende med detta och att du håller tummarna så hårt du kan för oss! Det är nu det gäller. All in! ;)

Jag kommer självklart fortsätta att skriva om hur det går för oss med allt! Fortsättning följer...