Min livmoder var inte värd ett endaste öre.

Min livmoder var inte värd ett endaste öre.
Fysiskt och psykiskt lidande plus infertilitet är inte ersättningsberättigat.
Enligt dem. Försäkringsbolagen, Socialstyrelsen (numera IVO) och LÖF, Patientskadeförsäkringen.

Min livmoder var ovärderlig för mig. För min framtid. För min familj. För min dotter. För de barn jag aldrig kommer att kunna bära.

Båda breven med de sista slutgiltiga svaren kom på samma dag. Trots att de ska vara två helt opartiska myndigheter som inte samarbetar. Jag har väldigt svårt att tro att det var slumpen. Utredningarna har båda tagit god tid på sig, tre år, och så kommer de helt plötsligt med de slutgiltiga besluten på samma dag. Jag har fortfarande inte fått något riktigt svar på varför eller vad det var som hände. Men att det var en sjukdom det var det inte, för det är ersättningsberättigat. Ändå är infertilitet är en sjukdom enligt WHO...

Oavsett vad tycker jag att det är skamligt att man i ett välbärgat land kan gå utan ersättning efter den enda förlossning vi fick vara med om. Det minsta jag tycker man bör ha rätt till är ersättning som täcker bearbetning för att kunna ta sig vidare. Vi har blivit erbjudna tid hos kurator. Men det jag har fått erfara är att det är stor skillnad på kuratorer som jobbar för landstinget eller terapeuter som specialiserat sig på t.ex. sorgarbete och arbetar för sig själv. Kuratorer som bara sitter och lyssnar och blir chockade över min historia hjälper inte i mitt psykiska arbete att komma vidare. 
Som allt annat är det en kostnadsfråga! Terapeuter är dyra men bra.


Först visste jag inte om jag skulle öppna breven när de låg där framför mig. Jag visste ju mycket väl vad dem innehöll, de slutgiltiga beskeden. Skulle jag vänta tills min man kom hem?
Nej. Det var lika bra att öppna. Trots att jag var förberedd på deras svar blev jag rent ut sagt helt knäckt. Det var verkligen skittufft. Inte nog med att man själv har fått skriva till dessa myndigheter under 3 långa år, man har också fått svar från flera olika håll. Inte minst från barnmorskan som var med under förlossningskvällen där hon beklagade att vi upplevt henne som frånvarande men att vi minsann skulle vara glada att vi hade en barnmorska som gjorde sitt jobb när de är så överarbetade, trots att förlossningskvällen var en lugn kväll med få inlagda och att både jag och min man såg när hon satt vid datorn och la patiens! 

Tårarna forsade och rann ner för mina kinder. Min dotter förstod ingenting. Och då kommer det dåliga samvetet för att man tillåter sig att gråta inför dottern. Men det är nog just det som är så viktigt. Inte att ha dåligt samvete utan att tillåta sig att känna det man känner! Det kändes superjobbigt då och det är just det som är en bearbetning, att tillåta sig att vara ledsen. Jag var jätteledsen hela den kvällen. Något nedstämd dagen efter. Men sen måste livet gå vidare helt enkelt. Med eller utan livmoder.

När det kom post en annan dag frågade min dotter -"Är du ledsen för det brevet mamma?". Det är då det dåliga mammasamvetet smyger sig på igen. Var det verkligen rätt att gråta inför min dotter? Jo, att visa känslor för sina barn är nog en av de viktigaste sakerna man kan lära dem. Känslor och empati går hand i hand. 

En annan dag frågade min dotter -"Mamma, har du bebis i magen?" Skulle jag struntat i att svara från hjärtat med känslor, hade mitt svar blivit ett kallt "NEJ". Men nu har jag känslor och försöker efter bästa förmåga att förklara och göra vår situation så naturlig som möjligt, redan från början. -"Nej mamma har ingen bebis i magen. Och mamma kan inte ha en bebis i magen, för mammas mage har gått sönder. Men jag hade en bebis i magen en gång. Och det var du. Och tänk vad glada mamma och pappa är för att det var du som var våran bebis i magen" blev mitt svar... 

Dessa frågor kommer säkert fler gånger i framtiden. Och det är det som är min verkliga stora utmaning. Att en gång, när vår dotter är gammal nog, ska hon få höra hela historien om vad som hände. För självklart kommer hon undra varför hon inte har några syskon. Varför inte jag kan ha en bebis i magen osv. Det är ju inte bara jag som förlorat livmodern. Det är min man och min dotter också. Hon kommer aldrig kunna sätta sin hand på min mage och känna sitt syskon sparka. Jag har flera tydliga minnen från när jag själv har fått känna dessa underbara sparkar från mina syskon när de låg i min mammas mage...

Men nu kommer det inte bli så för oss. Jag lever, jag har världens finaste dotter och en underbar man. Och vi har gjort en surrogatresa. Vi har ju faktiskt tagit oss vidare...
Nu hoppas jag bara på att lagstiftningen i Sverige kring detta med surrogatmödraskap kan bli laglig. Så kanske, när vi har betalat tillbaka lånet på det första surrogatförsöket, kan det finnas en chans igen, här i Sverige. Det skulle bli mycket enklare på så många olika sätt! Visst har vi embryon kvar där vi var förra gången. Men ingen surrogatmamma och så är det återigen en kostnadsfråga... Eller orkar man verkligen utsätta sig för en sådan känslokarusell igen?!

Only time will tell....