Barn till varje pris?

Barn till varje pris?

Nu har vi äntligen fått alla provsvar!!!

Det är en helt obeskrivligt skön känsla! Fast samtidigt lite skrämmande. Nu börjar det bli ”på riktigt”. Det är minst sagt en hel del som vi behöver prata igenom ordentligt så vi alla är med på noterna. Och en hel del som behöver planeras och styras upp för att vi ska kunna gå vidare.

Alla prover har visat positiva resultat vilket betyder att vi har möjlighet att få barn genom en surrogatmamma. 

Jag har alltså lyckats lista ut min ungefärliga menstrationcykel och tagit blodprover för att visa mina hormonvärden. Ultraljud har visat att jag har flera ägg som ser mogna ut vid ägglossning.

Min man har fått göra en spermieanalys som även den såg bra ut.

Vår tilltänkta surrogatmammas undersökningar har inte visat att det finns något som skulle hindra eller försvåra en graviditet.

Då är det väl bara att gå vidare?

Nu väntar vi på ett cykelschema från den utländska klinik som ska hjälpa oss med IVF-behandlingen. Det är alltså min cykel behöver anpassa sig efter vår tilltänkta surrogatmammas cykel. Mina ägg ska plockas ut när de är mogna för befruktning och befruktas med min mans spermier och sedan ska embryot föras in i livmodern på surrogatmamman.

Vi kommer att behöva en hormonbehandling innan vi påbörjar en IVF-behandling. Förhoppningsvis kan vår gynekolog hjälpa oss med detta. Kan vi få det i Sverige så går det på högkostnadsskyddet vilket betyder att det blir lite mindre avgifter för oss.

Vad är problemet?

I Sverige så blir den kvinna som föder ett barn automatiskt mamma till barnet. Hur vi ska gå vidare för att få vårt genetiska barn till vårt, även på pappret, vet vi inte riktigt eftersom det inte finns någon lagstiftning om detta i Sverige. Vi har tänkt och letat information en hel del om detta, tro mig. Just nu känner vi inte att vi kommer så mycket längre än när vi väl är där. Då får vi ta tag i ”problemen” och lösa dem efter bästa förmåga.

”Ni kan väl ta ett blodprov för att bevisa att det är ni som är föräldrar?”

Ja det tycker vi också. Men eftersom det inte finns någon lag finns det heller inga rutiner för hur man ska hantera dessa ärenden. Har man tur bor man i en kommun där de tillämpar sunt förnuft och ser till familjens bästa och löser fallet relativt fort. Har man otur kan pappersarbetet bli en lång och komplicerad process som kan ta flera år och sluta i tingsrätten och domstolen. Det kan i sin tur medföra problem med uteblivna inkomster såsom föräldrapenning. 

Det finns alltid en massa eventuella problem eller oförutsägbara händelser som man kan fundera eller grubbla över. Men det är sällan det lönar sig. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka vara glada över att vi har fått positiva besked! Hur som helst så ser man alltid till barnets bästa och de kan aldrig ta ett barn ifrån oss.

Själva kostnaderna för IVF-behandlingen, resan, boende, mediciner etc. beräknar vi kommer gå på ca 150,000. Frågan är vad som är smartast ur den ekonomiska aspekten. Ta ett lån eller använda alla sparpengar? Med tanke på risken för utebliven föräldrapenning och andra oförutsägbara utgifter lutar det nog åt att låna som det ser ut just nu.

Vi har med andra ord en hel del att tänka på. Även om det är en högtidshelg med midsommarfirande. Och så ska det regna hela dagen imorgon, så det kanske inte blir någon dans runt midsommarstången. 

Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Eller?