Landet ingenstans....

Landet ingenstans...
Det är där vi befinner oss nu. Jag trodde att jag hade hittat en väg ut, till verkligheten och valfriheten som alla andra lever i. Trots att jag kämpat för detta i över ett halvår och gjort allt jag kan så står vi ändå kvar på ruta ett.

Min mamma, vår surrogatmamma gjorde ett andra graviditetstest och även det var negativt. Det var alltså inget embryo som fäste. Nu måste vi sätta oss ner och se hur vi ska gå vidare. Vi har fyra embryon kvar i frysen på utlandskliniken, men det kostar igen även om det inte kostar lika mycket andra gången när det finns "färdiga" embryon.

Att få ett barn, ett syskon till vår dotter, är för oss numera en kostnadsfråga. Och vi kan inte få någon hjälp här i Sverige. Vi står på helt egna ben och får inget stöd alls. Min livmoder är inte erkänd som någon förlust enligt försäkringsbolagen och är därför inte ersättningsberättigad. Mitt fall är fortfarande under utredning hos patientnämnden, men eftersom de inte anser att det är något "fel" som har begåtts är man inte ersättningsberättigad. En ersättning i form av pengar hade aldrig kunnat ersätta min livmoder eller våra upplevelser. Men det hade faktiskt känts som någon form av stöd eller erkännande, efter allt vi fått vara med om och lever med.

Vi lever i Sverige, ett land som anses vara ett framstående land. Sverige anses vara ett jämställt land, där man har en sjukförsäkring, framstående sjukvård och moderna ivf-kliniker. Men det är inte alla som får ta del av det.

Det enda som vi inkluderas av är debatten om hurvida Sverige ska lagstifta om surrogatmammor eller inte.


Idag blev jag uppringd av en läkare från förlossningen. Hon informerade om att man kommer att starta en studie om förlossningar där man blivit tvungna att operera bort livmodern. Studien är för hela Skandinavien. Jag fick även reda på att i den storstadsregion där vi var på förlossningen har det endast varit 3 liknande fall under de senaste två åren. Jag frågade hur många av dem tre som var förstagångsföderskor. Jag var den enda. Hon undrade om jag gav min tillåtelse att mitt fall var med i studien. Deras förhoppning är att man kan komma fram till något och att man på så vis kan motverka att det händer fler i framtiden. 
Självklart ville jag vara med! Fortfarande finns det ingen information att söka om detta och jag tycker att det är "bättre sent än aldrig" att de startar en studie. Jag hoppas innerligt att de kan komma fram till något, även om jag aldrig får min livmoder tillbaka. Jag önskar att ingen får vara med om en sådan förlossning som vi hade.


Trots att det nu snart har gått två år så har vi kommit väldigt långt med vår bearbetning av vad som hände under förlossningen. Men vi lever fortfarande med det. Vi hamnar hela tiden i nya situationer där vi blir påminda, chockade och ledsna över vår situation. För oss handlar det inte om Tiden läker alla sår. Förr oss handlar det om att lära sig att leva med det och glädjas över den familj vi är.




Jag har ett sår som fortfarande blöder,
fast inte lika mycket som förut.
Vissa dagar behöver jag lufta såret, 
andra dagar tänker jag inte på att jag har det.
Men jag vet att det finns där,
jag känner att det finns där,
och jag kommer att leva med det för alltid.





Nu fyller vår lilla prinsessa snart 2 år! Det är mycket känslor som kommer tillbaka, dels för att vi blir påminda om att vi inte kan bli gravida igen och då man blickar tillbaka på det som hänt. Vi försöker leva med både sorgen och glädjen, båda är en del av våra liv. 
Till helgen blir det kalas för vår fina tjej och det ska bli en glädjens dag! Hon har beställt rosa tårta, rosa cupcakes och rosa ballonger. Det kan väl inte bli annat än ett riktigt härligt 2-års kalas?!