Flera sidor av myntet...

Flera sidor av myntet...

Nu har vi fått alla provsvar! Vi borde kanske fira?!
Det var inte det enklaste att hinna med och få alla provsvar på en vecka. Efter lite missförstånd om när proven körs och hur man kan få dem snabbast och vem som kan få svaren sitter jag nu till sist med alla svar. Som tur var hjälpte den snälla sköterskan från vår gynekologmottagning att ringa till labbet, på en söndag trots att hon är ledig, för att få svaren över telefon eftersom de inte ville lämna svaren till mig om jag ringde. 

Skönt att allt är klart?! Just nu känns det bara jobbigt. Det är ett enormt stort beslut. Det är inte bara att bestämma om vi ska gå vidare för att få ett syskon till vår dotter. Det är mycket pengar inblandade som påverkar vår framtid och framför allt så är det fler än vi som är inblandade.

Vårt drömhus kommer kanske förbli just en dröm. Men samtidigt har det alltid varit min dröm att ha fler än ett barn.. Det känns så otroligt och obeskrivligt orättvist att det ska bli en sådan ekonomisk och juridisk fråga. Det enda vi vill är att skaffa ett barn. 

Men vad är egentligen rättvist och orättvist?

Den möjlighet vi har nu kommer troligtvis inte igen. Liksom med alla priser stiger även priserna för IVF-behandlingar och om man ska använda sig av en surrogatmamma. Det pris vi har fått nu kommer bara att bli dyrare med åren, så varför vänta när vi faktiskt har pengar till det nu? Andra som är i liknande situationer har det kanske ännu svårare då de inte har någon som vill hjälpa och vara surrogatmamma, då blir det hela ännu dyrare att gå genom en surrogatförmedling. Och efter veckans artiklar om Kina och hur man tvingas till abort då man väntar sitt andra barn har gett mig många upprörda tankar. Livet är helt enkelt inte rättvist.

Det finns en hel del frågor som vi behöver prata igenom ordentligt. Jag trodde att vi redan hade bestämt oss för att gå vidare med detta. Men vad jag kan förstå på min man så oroar han sig väldigt mycket över den ekonomiska biten. Och det kan jag förstå. Det är mycket pengar det handlar om. Men jag vet samtidigt att det aldrig kommer att bli billigare. Däremot kommer det förhoppningsvis att bli enklare med den juridiska biten i framtiden. Men ska vi vänta för den sakens skull?

Jag väntar fortfarande svar från patientnämnden om mitt ärende. Frågan är om de anser att några fel har begåtts eller om man hade kunnat göra annorlunda under förlossningen, dvs. om man hade kunnat rädda min livmoder eller inte. Om de anser att ett fel har begåtts eller att man hade kunnat göra annorlunda så har jag rätt till ersättning. Men min livmoder kan aldrig ersättas av pengar. Däremot kan det vara som ett ”plåster på såren” och hjälpa oss enormt mycket med den ekonomiska biten för att få ett syskon. Jag vet inte vilket besked jag väntar mig. Man kan säga att det är två sidor av myntet. Har jag rätt till ersättning är det väl på sätt och vis bra, men samtidigt väldigt sorgligt att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda och räddat min livmoder. Har jag inte rätt till någon ersättning är väl det bra att de faktiskt gjorde allt dem kunde och att man faktiskt inte hade kunnat göra annorlunda, fast väldigt ”orättvist” att man inte har rätt till någon ersättning alls. 

Är min livmoder inte värd ett endaste öre?! 

Jag vet inte alls när beslutet kan komma, vad beslutet säger eller om jag har rätt till ersättning och i så fall hur mycket det rör sig om. Därför väljer jag att försöka låta bli att tänka på det och ta det är det kommer. Jag kan inte göra något för att påverka beslutet utan får helt ”enkelt” vänta på att brevbäraren kommer med ett mycket viktigt kuvert en vacker dag... En av dem tjejerna jag har kommit i kontakt med som också har förlorat sin livmoder i samband med förlossningen har fått en ersättning på 400.000. Men våra förlossningar såg inte alls lika ut och det är mycket som skiljer sig åt så det finns inget som säger att jag har rätt till ersättning. En av dem andra tjejerna som också har förlorat sin livmoder i samband med sin förlossning har nyligen fått avslag på sitt ärende och har alltså inte rätt till någon ersättning.. Jag hoppas verkligen att dem som jobbar med fallen på patientnämnden förstår vad viktigt det är för oss berörda. Jag hade inte velat byta med dem!

Så nu ska tankeverksamheten skruvas på max och jag känner redan hur det snurrar. 

HUR SKA VI GÖRA?!

Om det ändå hade funnits ett enkelt svar! 

När vi pratat klart och om vi bestämmer oss för att gå vidare så väntar vi på behandlingsprogrammet med hormonmedicinerna från den utländska kliniken. Jag har en tid hos gynekologen imorgon och hon kan förhoppningsvis hjälpa oss med att skriva ut recept på medicinerna och sedan kan vi förhoppningsvis påbörja vår resa för att få ett syskon. Men det finns som sagt inga garantier att det kommer gå som vi vill. Det vi har att gå på är våra tester som visat att det inte finns några hinder för en lyckad graviditet. Men nu är det naturen och människan vi har och göra med. Vi om någon vet att man aldrig kan vara riktigt säker på vad som händer. Den som lever får se.