Alla bär vi på en historia värd att berätta och dela med andra!

Alla bär vi på en historia värd att berätta och dela med andra!

Vår dotter har haft minst 10 fall av halsfluss eller halsinfektioner på ett halvår. Efter många turer fram och tillbaka mellan vårdcentral och barnmottagning och slutligen öron-, näsa-, halsmottagning fick vi äntligen träffa en läkare som tyckte att halsmandlarna skulle opereras bort. Så i förra veckan var det äntligen dags för operation!

Det var bara en förälder som fick följa med men eftersom jag fortfarande är ledig var det ingen större tvekan om vem som skulle åka med. Men ändå är det något med operationer och vara inlagd på sjukhus som får mitt hjärta att slå lite snabbare och dendär klumpen i magen gör sig påmind. Mina tidigare upplevelser från min sjukhusvistelse under min första och enda förlossning har lämnat sina spår av en känsla av "olust". Men därför är det väl en rätt bra utmaning att ta tjuren i hornen?!

Operationen gick bra för vår lilla prinsessa. Hon var så duktig. Men som förälder känner man sig något förtvivlad när de inte lyckas sätta nål i armen på sitt barn och det behövs tre vuxna som håller fast barnet som stretar emot då de trycker masken mot ansiktet och barnet får gråta sig till sömns. Nej, usch! Det var inte alls kul att lämna det käraste man har på operationsbordet och bara gå därifrån och vänta tills det var klart...

På uppvaket fick jag komma in och sitta bredvid tills hon vaknade. Efter en stund rullades ytterligare en patient in och jag kände hur min puls steg. Nu fick jag verkligen en "utmaning". Patienten var en nyförlöst kvinna. Personalen försöker skärma av så gott det går och prata tyst. Men det går faktiskt inte att undvika att höra när vi är de ända patienter som är där, och kvinnan stolt berättar om sitt kejsarsnitt och att de fått en frisk liten son. Det var så många minnen och känslor som väcktes där jag satt och väntade. Som tur är, känns det alltid tröstande att bara se på vår dotter!

Senare på avdelningen fick vi besök av en glad man som presenterade sig och sa bestämt att han inte är läkare. Han ville bara hämta oss och visa oss lekrummen. Det gav ett mycket positivt intryck att de är så måna om barnen och vill deras bästa! "Ni får leka så mycket ni vill här, eller så får ni gärna låna leksaker och ta med er dem till rummet." Mannen förklarade att han jobbar som lekterapeut och vet att barnen mår bäst att att få leka. På så vis känner de sig inte lika sjuka. Han har så rätt!

Det var just där, i sjukhusets stora lekrum bland lekterapeuter och cancersjuka barn som jag fick en ny upplevelse. Där sitter jag och beundrar min dotter som glatt leker bara någon timme efter sin operation. En annan mamma försöker uppmuntra sin cancersjuka dotter till att pyssla men hon vill hellre se på när min dotter leker. Senare kommer ytterligare en mamma med sin dotter, hon har down syndrom och de ska hämta pärlor till sitt halsband. 

Alla människor bär på sin historia. Alla historier är olika. Men alla historier är lika värda! Även om jag inte fick pratat så mycket med de andra föräldrarna, (för tyvärr lever vi i ett land där lagom är bäst och man ska helst inte prata för mycket) så gav det mig desto mer. Jag fick en ny upplevelse och kanske även ett nytt perspektiv på mitt liv och min situation.

Men hursomhelst så tror jag att vi alla egentligen gärna vill prata, berätta och dela sina historier. Om inte hela historien, så i alla fall en del av den. Om inte för nya bekantskaper, så i alla fall för gamla.

Efter att jag och min familj varit med i tidningen är det flera som har hört av sig och tackat för att vi delar vår historia med andra. Folk som har varit med om liknande eller folk som varit med om något annat. Men alla tycker att det är viktigt att man delar med sig istället för att vara tyst.



Var inte rädd för att dela med dig av din historia. 
Den kan betyda mer än du tror för den som lyssnar!