Dags att sätta fart på surrogatdebatten!

Dags att sätta fart på surrogatdebatten!

Annars händer det inget?!

Sverige är ett i-land med väl fungerade och framstående sjukvård. 
Sverige tillåter spermiedonation, dvs de som behöver spermier kan få hjälp med det. 
Sverige tillåter äggdonation, dvs de som behöver ägg kan få hjälp med det.
Alltså behöver ni ägg, kan ni få ägg. Behöver ni spermier, kan ni få spermier.
Har du ingen livmoder? Behöver du låna en livmoder? Då har vi ingen hjälp...

Jag är inte ensam om att vara livmoderslös. Det finns fler i vår situation. Vi kan vända oss utomlands. Men när ska Sverige ta tag i frågan och ta beslut i denna fråga?
Det finns flera länder som erbjuder surrogatmödraskap och har haft det i flera år nu.
När ska Sverige ta efter och erbjuda hjälp till livmoderslösa?


Köper du det senaste numret av tidningen Amelia kan du läsa en text med (citat) "stark läsning" under kapitlet Det hände mig. Där är det alltid en kvinna som är med och berättar om sin historia och erfarenheter. Det kan vara allt från sjukdomar, missbruk, barnlöshet mm.

Varför valde vi att vara med?
Det var en kombination av att nå ut med vår sällsynta historia och för att påverka så att surrogatdebatten kan ta fart i Sverige. Sen är det flera vänner och bekanta som har sagt till mig (oss) att vi borde vara med i någon tidning och bli intervjuade. Vi har även fått lite distans till det hela nu när vi kommit en bit på vägen. Det blir 4 år sedan till hösten som vi fick sorg och glädje på samma gång. Natten då vi blev föräldrar. 

Hur var det att bli intervjuad?
Vi blev kontaktade av Amelia i vintras. Sedan blev vi kontaktade av en fotograf. Jag frågade fotografen om hon visste vad artikeln skulle handla om då det kändes lite svårt att sitta och le på fotona när det handlar om ett allvarligt ämne. Hon hade fått en kort sammanfattning och sa att hon förstod mig och vad jag menade. 

Därefter blev vi kontaktade av en journalist som bokade in ett möte med oss. Det var svårt att hinna och berätta alla delar av historien då vi fick lite mindre tid tillsammans. Journalisten hade avsatt några timmar tillsammans med oss, mellan tågresorna fram och tillbaka, som tyvärr blev kortare än hon hade tänkt sig då det blev tågförseningar. Men vi och journalisten kände efter mötet att vi hade fått med dem viktigaste bitarna. Det är ju svårt att få med så mycket som hänt under en längre tidsperiod på bara tre sidor i en tidning.

Ett tag därefter fick jag ett utkast på journalistens artikel som vi skulle godkänna. Det var mycket rörande att läsa första gången! Det var min (vår) historia fast med någon annans ord. Det var och är en mycket häftig känsla! Att få läsa texten innan och möjlighet att tycka till kändes mycket proffsigt och tryggt.

Så kom nu resultatet, nästan fyra månader efter intervjun och fotograferingen. Det var kul att se hur det blev tillsammans. Och vi visste inte hur bilderna såg ut eller vilka bilder som hade valts ut. När det gäller bilder är man väl alltid en aning självkritisk. Men i det stora hela är vi nöjda.


Vi har fått dela med oss av vår historia och förhoppningsvis bidragit till att surrogatdebatten tar ett steg i rätt riktning.



Ha nu en fortsatt härlig SOMMAR!