Det var en lördagmorgon som min man ropade på mig efter att ha läst nyheten om att en kvinna har fött barn efter livmodertransplantation. Och under dagen fick jag både telefonsamtal, sms och meddelanden på facebook. Från familj och vänner som önskar vårt bästa och undrar när jag får genomgå samma behandling...
Jag vet att det är i all välmening och jag är givetvis tacksam för all denna omtanke! Men liksom jag förklarade för dem, och har förklarat tidigare, så är det inte helt okomplicerat.
För det första är dessa livmodertransplantationer med graviditeter fortfarande på ett teststadium, och det är alltså långt ifrån en "standard behandling".
För det andra gäller det kvinnor som inte har barn sedan tidigare.
Man behöver dessutom (självklart) en donerad livmoder från någon som inte ska använda den längre, och den ska vara hel. (alltså inte ha genomgått något kejsarsnitt)
Eftersom att detta är den första bebisen som föds med hjälp av livmodertransplantation finns det heller ingen forskning som visar hur bebisen mår eller om den kommer att få några ev. biverkningar i framtiden..
Självklart tycker jag att detta är helt fantastiskt och jag önskar de berörda familjerna all lycka!
Men jag vågar helt enkelt inte hoppas på att detta skulle kunna bli verklighet för mig, och min familj, en dag. Sen vet jag ju själv att det är en enorm påfrestning för kroppen att utsätta sig för en sådan omfattande operation. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja utsätta varken min kropp eller min familj (framförallt min man) för det igen...
Men OM dessa försök går så långt att de blir "standard behandling", och det inte kostar allt för mycket, så kanske jag skulle fundera mer på det. Min barnlängtan, eller syskonlängtan, kommer nog aldrig riktigt att försvinna. Och därmed kommer jag nog heller aldrig sluta hoppas. Hoppet är väl det sista som överger människan, eller?! Men trots min livmoderslösasituation, kan jag aldrig begära att någon ska donera sin livmoder till mig. Det är inget organ jag behöver för att kunna leva. Jag överlevde, och jag är tacksam för att jag har min fina familj och mitt liv i behåll!
Hur som helst vill jag dela med mig av händelse häromdagen då jag blev lyckligt överraskad om att när jag befann mig i en "hjälplös situation" så fanns där andra som ville hjälpa till. Jag och min dotter var och shoppade. Vi gick förbi en "tv-hörna" och självklart ville hon liksom andra barn sitta där och titta på barnfilm. Kycklingmamma som jag är, känner jag alltid lite vemod att lämna min dotter utan uppsikt. Men för att stötta min dotters självförtroende och samtidigt försöka råda bot på detta kycklingsyndrom, fick hon se på film. Jag hann inte gå mer än fyra-fem meter därifrån så jag hörde ett tjut. Jag tänkte; "Inbilla dig inget nu! Andas, ta det lugnt och gå och se vems barn det är. Det är säkert inte ***** som gråter!" (Helst hade jag velat släppa kundvagnen och rusa dit)!
En mamma som hann före mig kom ut från tv-rummet alldeles kritvit i ansiktet och påkallade uppmärksamhet och undrade om det finns någon mamma här? (Nu blev jag ännu mer orolig!) Jag tittar in och ser min dotter ligga med huvudet ned och hon håller sina händer för ansiktet. Jag lyfter upp henne och hon är helt blodig i ansiktet och på händerna! Allt är rött av blod. En blodpöl stor som ett A4 papper finns kvar på platsen där hon låg. Jag förvandlas till en slags superrobot, samtidigt som jag bär på min nerblodade dotter och går ut ur tv-hörnan (förbi alla nyfikna barn och föräldrar som samlats) frågar jag första bästa mamma om hon kan följa efter mig med min kundvagn (där även min handväska ligger) för att uppsöka närmsta toalett! Jag försöker trösta fast jag egentligen är mest angelägen om att lokalisera vart blodet kommer ifrån. Efter många om och men kunde jag konstatera att det "bara" var en stor dos näsblod. Det kändes som att det tog en evighet innan jag fick torkat bort blodet. Och det var just i denna "utsatta" situation som två andra mammor vid olika tillfällen erbjöd sin hjälp. Just när man behöver det. Det fanns inte mycket de kunde göra men att erbjuda sin hjälp, lämna några våtservetter eller att bara finnas nära till hands betydde mycket!
Har jag bearbetat min kycklingmammaroll? Möjligtvis. Jag har i alla fall sett prov på medmänsklighet och att situationer där ens barn blir utsatta berör de flesta mammahjärtan. När shoppingrundan närmade sig kassorna stötte jag på en av mammorna igen som gav mig beröm för att jag klarat situationen så "coolt"! Det var skönt att höra även om jag kanske inte upplevde mig själv lika cool som hon hade gjort. Stort tack till er som hjälpte till!!!
Om en vecka är det fyra år sedan jag förlorade min livmoder, men vi fick samtidigt vår fantastiska dotter.. När jag tänker tillbaka känns det fortfarande sorgligt, orättvist, ofattbart osv. Men jag måste faktiskt erkänna att det inte gör lika "ont" att tänka tillbaka.. Jag tror det är för att jag blivit bättre på och lärt mig att fokusera på alla fina stunder och den fina familj jag har! Det är inte; "Tiden läker alla sår". Möjligtvis; "Tiden lär dig leva med alla sår".
Ha en härlig helg! Ta hand om och hjälp varandra.
Är du nyfiken på att läsa mer om livmodertransplantationerna kan du gå in på denna länk;
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2507928-unika-fodseln-vi-har-ett-fantastiskt-barn-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar